Jag är ett bottenlöst hål. Jag bara äter, äter, äter och äter. Sen jag anlände till Amerika för snart 2 veckor sedan har jag skippat all form av träning, levt på max 1 timmes promenad per dag.

 

Alla val visas på vågen, det vet vi. Sedan den där kvällen när mina föräldrar ställde mig mot väggen ordentligt harallt bara gått utför. Jag släppte alla spärrar för en kväll för att bevisa för mina föräldrar att jag äter, jag släppte alla spärrar vilket resulterade i att jag tappade kontrollen helt.

 

Jag har gått upp 6 kilo på 4 veckor. Japp, det är sanningen och sanningen svider. Vågen visade 61,2 kg ikväll (direkt efter hets dock). I mina ögon finns det inget värre än att se vågen passera 60 kg. Denna gång säger jag det inte bara, denna gång menar jag det. Jag måste återfå mina gamla vanor även fast jag bor i världens fetaste land.

Jag har tagit en stor.. andningspaus. Det är som om jag låtit tiden stanna, gjort exakt vad jag vill som om saker är oföränderliga när tiden står stilla. Imorgon ska jag låta tiden kicka igång igen, jag ska börja kämpa igen. Jag slogs inte så hårt och länge för att nu bara ge upp.

 

VM (värdmamma) har fixat ihop en litet socialt event för mig på fredag, jag ska träffa ett gäng killar från min nya skola. En utav killarna skrev idag, han vill träffas redan imorgon också. Jag har ingen aning om hur denna kille ser ut eller vem han är, men han har enligt VM tydligen redan erbjudit mig skjuts till skolan dessutom. Lite creepy, eller är det bara jag?

Jag är lite ur balans just nu - försöker installera mig i mitt nya hem, socialisera mig för att inte bli känd som asociala, tråkiga tjejen från Sverige.

 

Jag är ur balans och har klättrat upp till 57 kg. Jag hittade en våg i mina värdföräldrars badrum och kunde inte låta bli.

 

Jag hittade dessutom marabouchoklad, nutella, chocolate chips, blockchoklad, kokosrostade cashewnötter och nötmix i skafferiet. Jag har inte vågat hetsa några stora mängder (tacka gudarna för det) men visst har jag varit där för lite småätande. Vilket är dåligt, riktigt dåligt.

 

Jag har precis börjat utforska området med morgonpromenader och lite hundpromenader, men det är lite svårt att gå några längre turer då jag inte lärt mig alla "off the road"-vägar än. Det kommer väl antar jag.

 

Nu sitter jag på verandan med en cola noll efter en tur till nagelsalongen. Naglarna fick bli blodröd, Ana-röda. En liten påminnelse liksom.

Mellanlandningen i New York var min mammas största fasa. Att passera alla säkerhetskontroller, åka tåg mellan terminalerna och hitta till rätt gate utan att bli kidnappad, rånad eller fast i tullen för innehav av olagliga produkter.

 

Jag var ju incheckad hela vägen till slutdestinationen så det var ju bara att leta upp gaten som stod på biljetten på en gång. På vägen hittade jag eluttag, adapter och två påsar godis. När jag smaskade i mig godiset och samtidigt smsade med mamma reflekterade  jag över hur folktomt det var. Det kan ju vara bra att kolla upp flight-ändringar, för att springa genom hela Newark flygplats för att hinna till rätt gate är inget man vill göra, tro mig.

 

Utbytesstudentens första-kvällen-dilemma är att hon antingen har jag gått upp något groteskt i vikt, eller så är det en riktig tjockisspegel hon fått i sitt nya badrum. Tur är det att sydstaterna bjuder på 38-42 grader varmt, aptiten klarar sig förhoppningsvis mycket bra på enbart cola noll, och lite kaffe på det såklart. Här ska vi allt trivas ska ni se.

 

Ligger och vrider mig, tänker att det vore bäst att få vila lite men kan inte somna. Tänker att det inte längre spelar någon roll, klockan ringer ändå om 1 timme.

 

Har varit nere i köket och fixat smörgåsar och oboy, har ändå överätit så pass mycket idag att det inte gör något. Dagen är redan förstörd.

 

Imorgon, eller idag, eller saksamma, blir det snålt. Har bestämt mig för att ta tillfället i akt och damma fram mina gamla cheerskor och stretcha till mig de här 10 dagarna innan skolstart för ett försöka charma till mig en plats i skolans cheerleadinglag. Ta tillfället i akt att fasta under min 16 timmars långa flygresa. En flodhäst i cheeruniform imponerar varken på populära tjejer eller snygga killar.

 

Känner mig full av energi. En del av min hjärna vill förklara det med att jag inte har tränat (kompenserat) något idag, en annan vill förklara det med nervositet. Resfeber. Den bör finnas där, men jag kan inte hitta den.

 

Det enda jag nojjar över är att tullen ska stoppa mig och mina 900g godis i kontrollen, ta med oss för förhör och sedan låsa in oss bland våldsförbrytare och kokainsmugglare.

 

Om 21 timmar är det tänkt att jag ska befinna mig på fast mark igen. Har jag inte hört av mig inom de närmsta 40 timmarna så kan ni åtminstone börja fundera på att ringa tullen i Newark och förklara att jag endast var en vilsen men oskyldig flicka som gjorde ett tappert försök att mellanlanda i hopp om att till slut få bjuda sin nya familj på lite svenskt delikatessgodis.

Jag fick en kommentar, en frågan varför ex-bästis är just en ex-bästis.

 

Ex-bästis är en helt underbar person som jag delar många minnen och tankar med. Vi har inte setts på över ett år och det enda som krävdes var ett ynka sms, en kort konversation för att boka en träff och sedan kändes det som om allt var som vanligt för en kväll. Det är det som är så härligt med ex-bästis - hon är så enkel, så okomplicerad.

 

När jag skulle svara på kommentaren så visste jag inte hur jag skulle få plats med en förklaring i kommentarsfältet, samtidigt som jag inte visste vad jag skulle skriva över huvud taget.

 

Jag bläddrade igenom vår sms-konversation med meddelanden som legat sparade i flera, flera månader. "Hej tjejen, lust att komma över för lite filmmys ikväll?", "Hallå! Tänkte ha lite tjejmiddag här hemma i helgen, lust att komma?", "Kommer du på nyår?". Så många frågor, men alltid samma svar. "Nej, tyvärr."

 

Jag försöker minnas varför jag tackade nej, varför jag aldrig kunde ställa upp och träffa min goa vän, men jag kan inte komma på någon anledning. Sedan blir jag rädd, rädd för framtiden och rädd för mig själv. Nästa gång kanske jag inte har turen att bli välkomnad tillbaka när jag känner mig helt ensam, övergiven och i behov av en vän. Det är inte första gången jag gör såhär, men jag vet inte varför jag gör det. Det är väl bara jag helt enkelt. Inte konstigt att ingen vill vara med mig, jag leker ju bara med folk som någon jävla player.

Jag fick dressing på salladen i alla fall. Eller ruccolasås, rättare sagt. Det sköljer vi bort med 1 glas vin och 3 drinkar. Såja, den ångesten puts väck för ett par timmar.

 

Natt-/fyllekäkssuget sitter nu i vid hemkomsten och jag försöker lindra det genom att knapra på ett äpple. Det innebär att jag lyckas sleva i mig mat för 840 kcal också lite alkohol för 740 kcal på det. (Ja, jag räknade kalorierna i alkoholen för en gång skull!) 1580 kcal in och 420 ut gör att dagens landar på 1160 kcal. Tycker inte att det är allt för illa pinkat med tanke på kvällens goda. Jag hoppas bara att jag räknat rätt.

 

Jag och ex-bästis inledde kvällen ensamma, när det blev dags för efterrättsdrinkar vid uteserveringens soffor och infravärme så fick vi dock sällskap av ex-bästis syster, kille och killens bästis. Det sägs att personer i din närhet blir omkring 25% snyggare när du är alkoholpåverkad, i sådanna fall så måste killens bästis vara rätt snygg i den nyktra vardagen för OMFG - Skulle. Inte. Banga. Tydligen så har han någon fling med en nära kompis till ex-bästis. Jo men hon kan leva lyckligt i alla fall.

 

Imorgon vankas födelsedagsfirande med en sista släktträff och sedan avslutas kvällen med en sista gemensam familjemiddag. Be en bön för mig.

Farmor och farfar har allt blivit stammisar hos oss nu såhär tätt inpå min resa. Jag vet inte riktigt om anledningen är att de vill ta vara på den korta tid som är kvar eller att farmor helt enkelt vill göda upp mig. Denna gång var det bullar och sockerkaka som serverades som ankomstfika. En sockerkaksbit klarar man väl utan att gå upp i vikt?

 

Sitter hur som helst i skrivande stund och väntar på mat. Funtade ett tag på att faktiskt välja någon utav pastarätterna på menyn, men så fick jag syn på tjejen som bar Stockholm Fashion Week-påsen över axeln. Smal. Fin. Det får helt enkelt bli kycklingsallad, utan ost, utan krutonger, utan dressing. Har sörplat i mig en Pink Mojito och känner redan effekt. Men strunt samma, nog blir det efterrätt allt ;)

Idag ska jag träffa ex-bästis, min fina ex-bästis med precis samma inställning till mat som jag. Det sjuka är att jag vet vad som försiggår i hennes huvud, medans hon inte är medveten om vad som försiggår i mitt. Skillnaden mellan oss är att hon har BMI 16 medans jag får släpa runt på BMI 19. Jag vet att ätstörningen inte sitter i vikten, men hur förklarar flodhästen för vandrande pinnen att flodis har problem med maten?

 

Vi har ironiskt nog bestämt träff för lite restaurangmiddag. Har ingen aptit idag, för en gångs skull, och har hittills bara fått ner en skål med vinbär och en smoothie. Kanske är bäst så, eftersom att en drink eller två lär slinka med ikväll.

 

Träffade även ex-bästis mamma i mataffären här om dagen. Vi gick om varandra utanför frukt och grönt, men det var inte förens vid kassorna som någon plöstsligt ropade mitt namn. Jag överrösades av kramar medans hon förskräckt kastade ur sig ett "men gud så smal du har blivit". Varför kan alla se det utom jag? Jag, den personen i hela världen som skulle vilja se det mest av alla.

 

Jag gav mig själv en spark i arlset och höjde tempot en aning. Blev 10,5 km på 1 h och 7 min, vilket resulterade i 550 kcal brända.

 

In 1230 kcal

Ut 1105 kcal

+125 kcal

 

All den här jävla maten. Jag känner mig så äcklig, så vidrig. Även fast jag tränar, även fast jag vet att maten ändå inte är tillräcklig med tanke på hur mycket jag rör på mig. Även fast resultatet är något som jag för bara 1 år sedan skulle jubla och dansa över, idag känns det så himla misslyckat. Misslyckat på det sättet att det inte är tillräckligt bra. Jag skäms.

 

Hade haft en riktigt bra dag i sällskap av frukt och bär, kommer hem från stallet och slevar i mig 2 tallrikar tortellini. Ehh...? Noll självdisciplin, totalt misslyckad. Kastar mig rakt på en bomb av kalorier, kolhydrater och fett.

 

Nu blir det till att ge sig ut på en sista sväng och bränna lite kalorier. Har jag tur så kanske jag lyckas nolla denna dag, trots allt.

 

Känner mig fylld av skräp och skit efter de senaste dagarnas svulland. Jag går runt med känslan av att konstgjorda ämnen flyter runt i blodådrorna, en känsla som får mig att vilja försvinna från min egna kropp. Men det går ju inte.

 

En detox skulle sitta fint just nu, eller egentligen helst en fasta, men kosten på senaste tiden har varit så ofantligt dålig att det är på tiden jag får någon stabil ordning. Dagens matintag har därför, utöver en smoothie på bl.a. turkisk yoghurt, varit frukt. Ananas, mango, honungsmelon, äpple och vinbär. Mums.

 

Nu blir det stallet för första gången på 3 veckor. Lukten av spån, ljudet av hö som tuggas och en massa kalorier som bränns. Underbart.

 

Jag bläddrade som vanligt igenom alla äs-bloggar här om dagen och lyckades haka upp mig på en kommentar, en kommentar som påstod att det var bekräftelsesökande att lägga upp en bild på sig själv på sin blogg och i samma inlägg skriva att man känner sig tjock.

 

Jag har aldrig uppfattat mig själv som särskilt bekräftelsesökande. Självklart uppskattar jag och tar emot bekräftelsen när jag väl får den, men jag har aldrig riktigt letat efter den.

 

Självklart är det bekräftelsesökande att lägga upp en egobild med lite tjockisgnäll på det, lika bekräftelsesökande som att publicera en rad och skriva att man inte står ut med sig själv.

 

Jag hade fel. Självklart är jag bekräftelsesökande. Jag letar efter bekräftelse precis här - i min hemliga värld där jag känner mig så hemma.

Tequila-shot efter tequila-shot dras vid bardisken. Folk runt omkring granskar och klappar händer, ger oss uppmärksamhet och jag njuter.

 

Vi pressar oss in i folkmassan på dansgolvet, knuffas och trängs med smekande händer över allt. Jag bryr mig inte, slutade bry mig för länge sedan. Jag dansar, sjunger och skrattar. Jag dansar på upphöjda kanten vid väggen, tittar ner över dansgolvet och utbyter blickar med alla killar som iakttar mig. Jag dansar med killar som kommer fram och frågar vad jag heter, jag svarar men frågar inte tillbaka. Lampornas blinkande gör mig blind och klarsynt på samma gång, orsakar en underlig men härlig känsla. Vi tar paus vid utebaren, röker en cigg och känner nikotinet och alkoholen rusa direkt upp i huvudet. Bästis skrattar och gnäller över att jag är den som får alla snygga ragg, hon frågar hur jag gör. Jag rör på höfterna, drar handen genom håret och skrattar. Jag dansar ännu mer och hånglar lite. Hånglar mycket, för mycket. Men som sagt - jag slutade bry mig för länge sedan. Jag kramas, känner händer längst min rygg och ord som förklarar för mig hur snygg jag är. Mitt upp i all bekräftelse så sänks musiken, lamporna övergår till ett svagt sken och folk rör sig utåt.

 

På gatan skrattar jag åt killar som försöker ragga till sig efterfest. Samtalar med söta killar på väg till stationen när mobilen ringer. Har gett ut mitt nummer till kåta killar och möter upp en utav dem som är alldeles för på. Inte alls min typ. Han vill följa med hem. Jag svarar honom att det finns inte på kartan, tar bästis i hand och drar med henne för fyllekäk, bort från sliskiga killar. Tänker att det är tur att jag byter land och nummer om 5 dagar.

 

 

 

 

Balans i kosten? Inte det minsta. Hetsdag, 58 timmars fasta också lite mera hets och en jävla massa alkohol på det. Bilresan hem från klubben var ett helvete. Försökte tänka på saker som inte fick mig att må illa och det som fungerade bäst var hästar. Min fortfarande lite fulla hjärna försökte koncentrera sig på att rykta häst med fantasin, jag är ju verkligen knäpp. Väl hemma blev det raka vägen in i badrummet - på med duschen, av med kläder och huka över toaletten. Jävla fontän, värsta spyan på länge. Eller nej, värsta någonsin.

 

Detta inlägg blev ungefär lika äckligt som jag känner mig just nu. Man mår ju som man förtjänar.

Jag orkar bara inte med mig själv just nu. Förlåt.

+690 kcal

 

Kalorierna skenade iväg idag trots allt. Köttbullar, köttfärs och guacamole är väl inte det bästa att äta under en "low calorie diet" så att säga.

 

Men ändå, om varje dag var som denna så kommer jag ändå väga runt 49,3 kg om 5 veckor. Just nu tycker jag faktiskt om Myfitnesspal och dess 5 veckors spåförmåga. Att faktiskt leva i ett paradis där jag kan unna mig såhär, och ändå komma ner under 50 kg - det är ju inte helt fel.

 

När jag tidigare förklarade min längtan efter chokladbollar så hade jag ingen aning om vad jag hade att vänta mig. Sötsuget äter upp mig innifrån. Det är hemskt. Jag blir galen.

 

Jag är själv hemma, vilket innebär att jag kan äta, överäta och hetsäta 1000 gånger om, om jag så skulle vilja. Mackor med smör och ost, kanelbullar, pannkakor och våfflor med farmors hallonsylt men mest av allt så vill jag ha choklad. Glass med chokladsås, grädde med oboy, chokladbollar. Har redan ätit en tonfisksallad och på det tryckt i mig fruktsallad. Apelsin, plommon, nektarin, mängder med melon och tonvis med äpple. När tar det stopp? När är kroppen nöjd och glad? Även om jag faktiskt skulle trycka i mig pannkakor, bullar, oboy och chokladbollar så skulle jag ändå bara hänga gråtandes över toaletten 10 minuter senare. Jag är tamigfan aldrig nöjd och glad.

Somnade vid 12-tiden igår kväll med en hungrig mage. Hade lust att smyga ner, förbi mina sovande föräldrar och likt en mus börja plocka på mig från kylskåp och skafferi. Det gjorde jag inte. Istället styrde jag mina tankar till goda frukostar och somnade till fantasierna om äggröra, yoghurt, frukt och smoothies.

 

Tanken var att jag skulle träffa min läkare idag och hade till och med planer på att väga mig när jag ändå var där. Tyvärr blev det ingen läkarträff då doktorn hade lämnat mina papper till receptionisten. Ingen vägning heller alltså. Det var ju synd, jag som nästan börjat se fram emot vägning nu när jag till och med börjar stå ut med vad vågen visar.

 

Eftersom att planen var att jag skulle väga mig samt att hungerkänslorna var som bortblåsta när jag vaknade så blev det ingen frukost. Jag är nu inne på min 20:onde timme utan mat och längtar lite efter en god chokladbollssmet. Tror dock att jag nöjer mig med resterna av tonfisksalladen från igår.

 

Det är ju trots allt bara 10 dagar kvar tills jag sitter på planet på väg mot Amerikas Förenta Stater och 20 dagar kvar tills jag för första gången passerar dörrarna till High School. Nu låter det så fånigt. Här har jag precis fyllt 18, blivit vuxen och känner mig faktiskt plötsligt ganska gammal. Om 20 dagar ska jag till High School - tillbaka till skvaller och avundsjuka tonåringar. Men tillbaka till kritan; tonfisksallad. Tänk om jag skulle få se 52:an innan jag kliver ombord på planet, och 50 innan jag packar väskan för att bege mig till skolan. Det vore något.

 

Har spenderat största delen av dagen i sängen. Petat på Ipaden och sovit. Inte för att jag är trött, utan snarare uttråkad. Och för att det är skönt, skönt att bara koppla av allt för en stund. Kunna slut bry sig. Mamma klagar direkt på att jag sover.

 

Imorgon blir det till att träffa doktorn på morgonen och om dagen bjuder på fint väder så blir det där efter en prom ner till stranden samt lite bärplock. Hon har nog rätt trots allt, jag kanske gör bäst i att aktivera hjärnan lite. Jag kan ju åtminstone försöka.

 

Gårdagen spenderades promenerandes med familjen bland alla blombeklädda parker med en varsin glass i handen. Vi läste på skyltarna som berättar en hel historia kring enbart en samling växter och den skylt som berörde mig mest var skylten från fjärilsparken.

 

"Det finns 150.000 arter av fjärilar i världen, varav 2800 finns i Sverige. Den fullvuxna fjärilens största uppgift är att föröka sig innan den dör och saknar där med ofta förmågan att kunna äta".

 

3 dagar fulla av mat. Överätningar av fett och socker. Matintag för flera tusen kalorier. Har känt mig så dålig, har skämts så mycket. Det finns liksom ingen värre känsla än när mamma kommer på en med att skopa upp den där andra skålen med glass, glassen som man sedan dränker i chokladsås. Eller att hon kommer ut för att hämta en kopp kaffe precis när man är nere och rotar i bullpåsen. Eller skålen med ungsrostad potatis som blev kvar efter middagen. "Gud så skönt att se att du äter". Fattar hon inte? Att hon bara gör saken värre?

 

Jag måste ta mig samman, hitta känslan och komma tillbaka till rätt stämning.

 

Ful. Dålig. Mullig. Äcklig. Värdelös. Tjock. Motbjudande. Sämst. Svag. Vidrig. Gris. Fet.

Billig öl, bra musik och en massa fulla människor. Eftersom att jag är kapabel att skriva ihop ett sådant fint inlägg som detta så innebär det att jag inte är så fasligt full, men nog har jag gått löst ikväll. Gått löst för att vara mig. Skit samma att killarna i baren blir förvånade över min ålder, för jo - medelåldern bland festens deltagare må vara 7 år äldre än mig, skit samma att jag känner ca 2 % av festens deltagare och skit samma att jag egentligen inte tycker om öl. Ikväll har jag dansat tills benen värker, sjungit tills rösten inte längre står ut och ögonflirtat med fler killar än vad jag gjort totalt i hela mitt liv. Aldrig tidigare har så många killar kommit fram och sagt hur snygg jag är på en och samma kväll.

 

Tyvärr blev det inget hångel ikväll. Regel numero uno om du vill få till det med Skinnie; Dyk inte upp från ingenstans och börja jucka mot mitt arsle. Punkt. Kvällen bjöd dock på en hel del killar med lite stake och schysta dansmoves, men några hångelobjekt var de då inte. Jag är visst ganska kräsen, har jag hört.

 

Förresten! Vem tror ni inte var "the big boss" för hela kalas, om inte mitt gamla 10 år äldre gamla ragg från i höstas. Tack vet jag äldre killar, det blir inte någon sådan där pinsam tystnad när man plötsligt stöter på varandra efter ett par månader. Han var trevlig, glad och sjukt-jävla-cp-snygg. Jag hade precis raggat upp ett par nya kompisar, eller kompisar till en kompis rättare sagt, när han kommer fram, kramar mig och sedan vänder sig till en utav mina nyfunna vänner och frågar om han ska förbeställa taxi hem. Jaha ja, det var det. Jag har lyckats ragga upp mitt gamla raggs nya flickvän. Det visade sig sedan att det inte var hans flickvän, utan hans syster. Den riktiga flickvännen var den andra kompisen jag hade hittat.

 

Fyllekäket denna gång har bestått av 1 muffins, 1 kanelbulle och 1 skål med glass och krossat digestivekex. Nu ska jag ge mig för denna gång och nu är helgen över, höll jag på att säga. Eller inte riktigt, jag hör fortfarande musiken dunka från partytältet där borta. Men dags att ge sig när festen fortfarande är hyffsat på topp, du vill inte vara sist kvar med alla fylledrägg. Nu svamlar jag och imorgon börjar allvaret igen. Peace out.

 

 

Denna dag har endast varit ytterligare ett stort, fett skämt. Har nog inte ätit såhär mycket på flera månader.

 

Kan inte riktigt bestämma mig om jag ska sova någon timme eller påbörja ett ordentligt försök att dränka min ångest. I väntan på att folk ska bli lite fulla och avspända uppe i baren så ligger jag hemma i soffan, trött som ett as och lite hångelsugen. Var och checkade läget vid volleybollplan efter jobbet - många snygga killar och sexiga överkroppar. Mums.

En kvällsprom blev till kvällsjogg. Full av energi och kvällskylan bjöd på ett bra löpväder. 11 km på 1 timme och 15 minuter, inte för dåligt ändå. Bättre än kvällsprom. Problemet med att springa i totalt mörker är att du inte riktigt ser vart du sätter fötterna. Jag lyckas alltid göra det ofattbara. Jag trampade på en orm! Den låg ihop kringlad på marken, en svart hög och den var mjuk. Bläbläblä.

Blev lite gladare när jag upptäckte att jag ändå "bara" ligger på ca 1500 förbrukade kalorier. Det är vad mitt rekommenderade dagliga intag, dvs förbrukade kalorier, ska ligga på för en hälsosam viktnedgång. Lite komiskt. Imorgon blir det till att snåla med maten, fixa och trixa. Jag "äter på jobbet" och sedan blir det partey med flytande föda när jag kommer hem. Nu sängen och åtminstone försöka sova. Jag är fortfarande full av energi och det suger ju såhär klockan 24 när väckarklockan ringer 06.30. Hurra.

 

Kvällens matintag var väl... något att skratta åt. Tugga, svälj och raka vägen in på toaletten. Jag har sagt det tidigare och säger det igen - jag är inte mycket till bulimiker. Jag har aldrig varit duktig på att spy och kommer aldrig att bli, men åtminstone glassen och jordgubbarna kom upp. Bättre än inget, antar jag.

 

Den här dagen har enbart varit till äran av mina föräldrar. Jag tycker att vi bara stryker och glömmer den. Istället smider vi nya planer, skapar förändringar i schemat. Inget svull imorgon, det känns inte ett dugg inbjudande längre. Nu blir det en riktig kvällsprom, tycka lite synd om mig själv och ett försök att framför allt intala mig själv att 1 dag inte spelar någon roll.

 

Bakade muffins i väntan på middag. Har tryckt i mig smet, smet för en hel muffins. Kan ju inte springa till lillebror och be om smakråd mitt framför ögonen på mina dygnet-runt-inspekterande föräldrar. Ska jag baka så får jag smaka av min egen smet.

 

Ikväll blir det grill, kyckling med potatis i ugn, god sallad, tzatziki och mangoraja. Till efterrätt blir det fruktsallad med grädde och glass, förmodligen lite muffins, kanelbullar och chokladtäckta digestivekex på det också. Jag vill varna känsliga läsare för att det ikväll kan uppstå en överätning. Jag gör ju allt för att visa mina föräldrar att jag äter. Det här blev en storm alldeles för stark för att kunna dansa i, så jag får helt enkelt vänta tills den passerat.

 

Självklart åt jag den där pastan igår, men ersatte carbonarasåsen med en tomat- och lökröra. Efter att jag ätit, tagit tugga efter tugga inför mina, bokstavligt talat, gloende föräldrar så gick jag ut i köket och åt ärterna som fanns kvar i konservbruken på diskbänken. Vad gjorde det, allt var ju ändå redan förstört.

 

Gårdagens blev alltså 325 kcal in och 540 kcal ut efter 29 timmars fasta. -214 kalorier är ju inte så pjåkigt, men lite sur blir man ju när man måste bryta fastan.

 

Nu har jag varit ute på en jogg/PW, en klen en. 6,8 km blev det allt som allt och ca halva bestod av jogg. Bättre kan jag, men orken var inte på topp idag. Trots pasta igår. Surt.

 

Jag lovade mamma att jag skulle äta när jag kom in efter morgonturen. Sagt och gjort. Äggröra på 2 ägg och 1 dl mjölk - smoothie på 6 jordgubbar, 2 skivor honungsmelon, 1 dl honungsyoghurt och 2 msk turkisk yoghurt - 1 skål med 2 skivor honungsmelon och 4 jordgubbar - 2 tunna skivor morotsbröd med philadelphiaost och paprika. 710 kcal bara sådär, hej och hå. Känns ändå rätt bra, eller helt ok, med tanke på att det var både frukost och lunch i ett. Jag har ju inte direkt några planer på att äta något mer de närmsta timmarna.

 

Nu ska vi ner till stranden och bada. Ha det fint i det soliga vädret!

 

Ikväll hade vi den värsta diskussionen på länge, kanske den värsta någonsin. Pappa brukar vara rätt cool när det kommer till mina matvanor, men ikväll var han arg. Arg över att jag inte ville äta hans pasta carbonara idag, arg över att jag inte ville äta hans korv med pommes frites igår. De vet att jag inte äter fett, de vet att jag inte äter kolhydrater. Nu försöker de få mig och äta, och det genom att trycka upp pasta med en fet jävla sås med fläsk och parmesan rakt upp i ansiktet på mig. Han beordrar mig att äta. Jag kan inte bli slimmad genom att sluta äta, självsvält är bara för spinkiga anorexiaoffer.

 

Mamma frågar vad det är jag vill åstadkomma, vad jag vill få ut av det, vad jag har för mål. Varnar mig för att om det här beteendet fortsätter i USA så kommer jag att bli hemskickad. Först känner jag hur ett litet skrattanfall bubblar upp, sedan känner jag tårarna bakom ögonlocken. Jag viskar att jag inte vet, men hon tror mig inte. Såklart hon inte tror mig, jag har aldrig kämpat utan att ha haft ett mål. Jag letar, söker djup in i mig själv, men det är tomt. Det jag vet är att mitt förhållande till mat inte är i balans, över huvud taget. Jag kan svälta mig ner till 50 kg, eller äta upp mig till 67, det är bara att välja! För är det något jag har lärt mig genom åren så är det att något mellanting inte existerar. Tyvärr.

 

Jag frågar mig själv - vad är det jag vill uppnå? Jag vet inte. Jag har alltid velat rida lopp, det är lite det som har drivit mig. För att rida lopp så måste jag ner till 52 kilogram. Nu är jag är knappa 3 kg där ifrån, men sen då? Ska jag bara nöja mig och börja äta normalt igen? Sätta stopp för allt uteslutande av specifika matgrupper och livsmedel, sluta träna flera timmar per dag, sluta räkna alla kalorier? Börja leva ett normalt liv utan en besatthet av mat och träning? Jag önskar att det var så enkelt, men verkligheten fungerar inte så. Så hur ska jag någonsin kunna sluta?

Farmor och farfar kommer hit över helgen och anländer imorgon bitti. Jag och mamma tog en sväng till mataffären för att handla och på vägen började det diskuteras om vi skulle baka imorgon när farmor är här. Mamma var sugen på kanelbullar och det tycker jag väl lät som ett bra alternativ, trots att jag var sugen på något lite pillrigare och gulligare, som cupcakes. Mamma börjar rabbla alla ingredienser som vi behöver inhandla när jag inflikar att vi redan har ett paket jäst i kylskåpet. "Men den är gammal", säger hon och jag blir sur och frågar hur hon kan veta det. Allt hon inte har köpt samma dag är gammalt, så är det alltid. Så har det varit med grädde hela veckan, till exempel. Nu står vi här med 4 paket grädde och eftersom att inget paket är gammalt än så går det ju inte att slänga något.

 

Väl inne i butiken så går jag runt och kikar i min favvodel - frukt- och grönsaksavdelningen. Till slut plockar jag på mig ett paket jordgubbar, lite ledsen över att de svenska verkade vara slut och där med fick nöja mig med de belgiska, samt en honungsmelon till kampanjvara. När vi väl kommer ut har vi med oss både kaffe och tvättmedel, men ingenting att baka med tills imorgon. "Nej men det köper vi imorgon, så att det är färskt och fräscht", Säger mamma och hoppar nöjt in i bilen medans hon tillägger att vi åtminstone får efterrätt ikväll med jordgubbar, melon och citruskesella. Jag förklar för henne att jag hade tänkt spara åtminstone jordgubbarna tills imorgon och hon ger mig en blick som om jag är pantad. "Jordgubbar är en färskvara, de kommer inte kunna ätas imorgon". Sen när klarar sig inte jordgubbar 24 timmar i kylskåp!?

 

Väl hemma börjas det genast att klagas på middagen, för pappa har visst köpt konserverade ärtor istället för frysta. Jag får nog och slänger ur mig att nej, hon kan då visst aldrig äta något som inte kommer direkt från charkdisken. Ett himlans liv blir det, för jo det kan hon visst, men hon har tydligen "förätit sig" på alla pappas maträtter. Om hon skulle sluta äta sig mätt på annat än salta nötter, naturgodis och chips och dipp så kanske hon skulle börja tycka om ordentlig mat. Om hon skulle stå utan mat i ett par dagar så kanske hon skulle lära sig att uppskatta mat.

Jag vaknade utav att min chef sms:ade om jobb på lördag morgon/förmiddag, jobb på den plats som erbjuder den godaste frukosten jag någonsin kommit i kontakt med. Personalen blir ju erbjuden brunch mellan frukost och lunch, ett obegränsat plock bland resterna på frukostbuffén. Jag tackade självklart ja till passet och tänkte att på lördag, då ska jag fan i mig svulla.

 

Jag gick ner till köket där resten av huset satt och åt frukost. På TV:n visades nyheterna och lagom till att de lyckades fånga min uppmärksamhet så visades ett inslag om hjärt- och kärlsjukdomarnas ökande och befolkningens höjda kolesterolvärden. Flera läkare och forskare har kopplat detta till det ökade intresset för LCHF-dieten där folk ersätter kolhydrater med fett. I TV-rutan visas bacon som tillagas i en sjö av smör. Inte för att min kosthållning är särskilt fettrik, eller att jag över huvud taget bryr mig om högt kolesterol eller några sjukdomar, men i samma sekund som jag såg de där bilderna rulla förbi på TV:n så fick jag en otrolig lust att fasta.

 

Med tanke på hur mitt graciösa intag kommer att se ut på lördag med brunchbuffé och förhoppningsvis en del alkohol fram mot kvällen så känns det rätt bra att ta det lite lugnt såhär dagarna innan. Vill inte bryta fastan med buffé men tom mage idag och ett eftermiddagsmål imorgon lär göra susen. Längsta fastan hittills ligger på 46 timmar, tror ni jag klarar 50?