Ibland kommer livet med oväntade överraskningar
Jag är fullt medveten om vad jag gör, men 10 sekunder senare har jag redan glömt bort vad jag gjorde. Lamporna i taket dansar, lite mer och lite roligare än tidigare. Jag försöker hänga med i berättelsen han pratar om, men ljudet av hans röst gör det svårt för att hålla koncentrationen. Allt är som en suddig dröm. Inte med några knasiga figurer som poppar upp i ditt synfält från ingenstans som på film, endast en suddig dröm där all är blurrigare och segare än normalt. Jag försöker föreställa mig världen utanför ytterdörren, men det är svårt. Universum och gravitationen finns här inne, bara här inne. Utanför är bara ett svart tomrum. Jag faller bakåt, om och om igen. Tumlar bakåt. Det är som att åka karusell. Jag lutar huvudet bakåt och iakttar, känner hur leendet vägrar ge upp och klamrar sig fast på mina läppar.
Min vän C är galen. På ett bra sätt, till skillnad från mig. Vi spenderade fredagskvällen i en sunkig lägenhet tillsammans med Cs pojkvän och hans polare. Vi gick ut för att ta en cigg och det hela slutade med hasch och marijuana. Jag har alltid varit lite orolig för att prova, rädd att jag ska fastna för det. Jag vet att jag måste ha i åtanke att detta var en blandning av alla möjliga former av cannabis, samt att jag druckit 3 glas vin och en öl på det också, men det var nog ändå första och sista gången jag rökte på. Ruset var underbart, men tiden efter det är... För konstigt för mig att kunna hantera.
Klantigt nog så hade jag bestämt träff med L dagen efter, den 2 år yngre killen jag addade på facebook för ett par veckor sedan. När vi ändå pratar om L, allt jag kan säga är OMG. Ibland är det surt att han är två år yngre och bor 15 timmars flyg ifrån mig. Jag känner mig lite hemskt när jag säger det här, men jag måste tänka realistiskt. Han har körkort, är en riktigt bra förare, har en riktigt fin bil (ja, även fast det är första-bil), har nya Iphone 5s, sköter skolan och har fina betyg, bor i rikaste området i staden och hans pappa tjänar uppenbarligen tillräckligt mycket pengar då hans mamma inte ens behöver arbeta. Men det gulligaste med honom är att han aldrig ger upp, han fortsätter prata, smsa och försöker göra mig glad även fast jag inte visar så stort intresse tillbaka. Han har nog större inverkan på mig än vad han kan ana, jag är nog bara rädd att följa mina känslor, rädd att visa vad jag känner. Jag har gjort det så länge nu att det är den enda tryggheten jag vågar håll fast vid.
Min hjärna må ha varit seg som kola igår, korttidsminnet sviktade och det enda jag riktigt kunde koncentrera mig på var att inte hålla ögonen stängda för länge då risken att somna var otroligt hög. Inte för att jag var uttråkad, endast för att jag var allt annat bortsätt från mig själv. Och det suger, med tanke på att det var första gången vi verkligen umgicks, hade möjlighet att lära känna varandra. Alls känns så komiskt nu, jag antar att jag är skyldig honom en ärlig förklaring någon gång. Kanske.
Varför känns allt bara värre?
Jag började skriva ett långt inlägg om mina 2 senaste månader. De månaderna som bloggen har gapat tom. Jag raderade allt. Kort och gott - jag är en flodhäst som är för fet för att ens våga väga sig i rädsla av att inte veta vad ångesten av att se siffrorna kan leda till.
Och btw, min mens är tillbaka efter 4 månaders försvinnande. Förstår ni hur fet och äcklig jag är?
Vad gör jag för att förtjäna det här?
Jag lade märke till honom för första gången på mattelektionen, eller snarare jag lade märke till att han hade lagt märke till mig. Vi böt ett par obekväma blickar och veckan därpå märkte jag att han var över allt - på historialektionen, engelskalektionen och till och med i kafeterian för lunch. Jag vet inte riktigt vad det var hos honom som intresserade mig, men något var det, och det var sexigt. Jag kunde inte låta bli att tjuvkika lite på honom då och då och alldeles för många gånger upptäckte jag att han redan tittade åt mitt håll. Tittade på mig. Men vi pratade aldrig, vi bara tittade.
Jag satt hemma ensam i helgen, kände mig deppig och övergiven av alla som gett sig iväg för party inne i city. Jag korkade upp en flaska rött och var villig att skälla på mig själv efter en stund då jag insåg att jag drack alldeles för mycket på för kort tid. I samma ögonblick så snubblade jag över hans namn på facebook, och i vinets modighet skickade jag en vänförfrågan. En timme senare fick jag ett meddelande.
För det första så är han utseendemässigt inte min typ och för det andra så är han två år yngre än mig. Jag var väl aldrig oartig, men åtminstone väldigt reserverad i början, tills jag upptäckte att han aldrig gav upp. Efter att ha skickat diverse facebookmeddelandenfram och tillbaks i en timme började jag inse att han faktiskt roade mig.
Jag intalade mig själv att det här skulle bli året då jag vägrar bry mig, är spontan och är tillåten att känna mig fri. Nu har jag ägnat de senaste dagarna att sms:a med en 16-årig kille som jag knappt sagt ett ord till ansikte mot ansikte. jag kan inte påstå att han känner mig bra, men definitivt bäst utav alla amerikaner hittills. Idag när jag satt på bussen hem så skickade han ett sms, ett hjärta. I vanliga fall hade jag skitit i det, känt mig äcklad och rädd. Jag tvekar, tvekar så in i norden. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna något. Något jag inte är van vid. Något bra.
