Ikväll hade vi den värsta diskussionen på länge, kanske den värsta någonsin. Pappa brukar vara rätt cool när det kommer till mina matvanor, men ikväll var han arg. Arg över att jag inte ville äta hans pasta carbonara idag, arg över att jag inte ville äta hans korv med pommes frites igår. De vet att jag inte äter fett, de vet att jag inte äter kolhydrater. Nu försöker de få mig och äta, och det genom att trycka upp pasta med en fet jävla sås med fläsk och parmesan rakt upp i ansiktet på mig. Han beordrar mig att äta. Jag kan inte bli slimmad genom att sluta äta, självsvält är bara för spinkiga anorexiaoffer.

 

Mamma frågar vad det är jag vill åstadkomma, vad jag vill få ut av det, vad jag har för mål. Varnar mig för att om det här beteendet fortsätter i USA så kommer jag att bli hemskickad. Först känner jag hur ett litet skrattanfall bubblar upp, sedan känner jag tårarna bakom ögonlocken. Jag viskar att jag inte vet, men hon tror mig inte. Såklart hon inte tror mig, jag har aldrig kämpat utan att ha haft ett mål. Jag letar, söker djup in i mig själv, men det är tomt. Det jag vet är att mitt förhållande till mat inte är i balans, över huvud taget. Jag kan svälta mig ner till 50 kg, eller äta upp mig till 67, det är bara att välja! För är det något jag har lärt mig genom åren så är det att något mellanting inte existerar. Tyvärr.

 

Jag frågar mig själv - vad är det jag vill uppnå? Jag vet inte. Jag har alltid velat rida lopp, det är lite det som har drivit mig. För att rida lopp så måste jag ner till 52 kilogram. Nu är jag är knappa 3 kg där ifrån, men sen då? Ska jag bara nöja mig och börja äta normalt igen? Sätta stopp för allt uteslutande av specifika matgrupper och livsmedel, sluta träna flera timmar per dag, sluta räkna alla kalorier? Börja leva ett normalt liv utan en besatthet av mat och träning? Jag önskar att det var så enkelt, men verkligheten fungerar inte så. Så hur ska jag någonsin kunna sluta?