3 underbara månader, det var vad jag fick. Jag kände det på mig, saker förändrades. Här om dagen smsade han mig, sa att han behövde berätta en sak. Jag vart inte överraskad eller arg, jag blev irriterad. Irriterad på att han inte kunde prata med mig face2face. Han kunde inte handskas med att gråta och visa sig svag, sa han. Jag sa till honom att jag inte är arg, han sa att anledningen till att han endast vill fortsätta som vänner är för att det inte är värt att hålla igång ett förhållande när jag ändå kommer lämna honom när skolan är slut. Det var precis det jag förklarade för honom om och om igen innan vi lät det gå såhär långt, men han ville ju inte lyssna på mig. Jag är inte arg på honom, jag är arg på mig själv för att jag satte mig i den här situationen. Jag släppte in honom i mitt liv, öppnade mig själv för honom och det slutade med att jag tyckte om honom mer än vad jag någonsin planerade att göra. Nu är vi inte endast en brusten själ, utan två.

 

Nästa dag fick jag ett nytt sms. Han ville försäkra sig om att jag förstod att hans känslor för mig är oförändrade. Det är mina också, men det jobbigaste är att det plötsligt inte var jag som var ledsen längre. Varje gång vi befinner oss i samma rum, varje gång jag ser honom i ögonen är det han som vill börja gråta. Så pass bra känner jag honom, att jag kan läsa hans ansiktsuttryck. En klasskompis skrev idag en jäkligt bra kärleksquote; "Love is when you care about another person's wellbeing more than your own, even if the person is with you or not", och varje gång jag ser hans tårfyllda ögon vill jag bara gå fram, ge honom en klapp på axeln och säga att allt kommer bli bra.