Jag fick en kommentar, en frågan varför ex-bästis är just en ex-bästis.

 

Ex-bästis är en helt underbar person som jag delar många minnen och tankar med. Vi har inte setts på över ett år och det enda som krävdes var ett ynka sms, en kort konversation för att boka en träff och sedan kändes det som om allt var som vanligt för en kväll. Det är det som är så härligt med ex-bästis - hon är så enkel, så okomplicerad.

 

När jag skulle svara på kommentaren så visste jag inte hur jag skulle få plats med en förklaring i kommentarsfältet, samtidigt som jag inte visste vad jag skulle skriva över huvud taget.

 

Jag bläddrade igenom vår sms-konversation med meddelanden som legat sparade i flera, flera månader. "Hej tjejen, lust att komma över för lite filmmys ikväll?", "Hallå! Tänkte ha lite tjejmiddag här hemma i helgen, lust att komma?", "Kommer du på nyår?". Så många frågor, men alltid samma svar. "Nej, tyvärr."

 

Jag försöker minnas varför jag tackade nej, varför jag aldrig kunde ställa upp och träffa min goa vän, men jag kan inte komma på någon anledning. Sedan blir jag rädd, rädd för framtiden och rädd för mig själv. Nästa gång kanske jag inte har turen att bli välkomnad tillbaka när jag känner mig helt ensam, övergiven och i behov av en vän. Det är inte första gången jag gör såhär, men jag vet inte varför jag gör det. Det är väl bara jag helt enkelt. Inte konstigt att ingen vill vara med mig, jag leker ju bara med folk som någon jävla player.

Jag bläddrade som vanligt igenom alla äs-bloggar här om dagen och lyckades haka upp mig på en kommentar, en kommentar som påstod att det var bekräftelsesökande att lägga upp en bild på sig själv på sin blogg och i samma inlägg skriva att man känner sig tjock.

 

Jag har aldrig uppfattat mig själv som särskilt bekräftelsesökande. Självklart uppskattar jag och tar emot bekräftelsen när jag väl får den, men jag har aldrig riktigt letat efter den.

 

Självklart är det bekräftelsesökande att lägga upp en egobild med lite tjockisgnäll på det, lika bekräftelsesökande som att publicera en rad och skriva att man inte står ut med sig själv.

 

Jag hade fel. Självklart är jag bekräftelsesökande. Jag letar efter bekräftelse precis här - i min hemliga värld där jag känner mig så hemma.

Somnade vid 12-tiden igår kväll med en hungrig mage. Hade lust att smyga ner, förbi mina sovande föräldrar och likt en mus börja plocka på mig från kylskåp och skafferi. Det gjorde jag inte. Istället styrde jag mina tankar till goda frukostar och somnade till fantasierna om äggröra, yoghurt, frukt och smoothies.

 

Tanken var att jag skulle träffa min läkare idag och hade till och med planer på att väga mig när jag ändå var där. Tyvärr blev det ingen läkarträff då doktorn hade lämnat mina papper till receptionisten. Ingen vägning heller alltså. Det var ju synd, jag som nästan börjat se fram emot vägning nu när jag till och med börjar stå ut med vad vågen visar.

 

Eftersom att planen var att jag skulle väga mig samt att hungerkänslorna var som bortblåsta när jag vaknade så blev det ingen frukost. Jag är nu inne på min 20:onde timme utan mat och längtar lite efter en god chokladbollssmet. Tror dock att jag nöjer mig med resterna av tonfisksalladen från igår.

 

Det är ju trots allt bara 10 dagar kvar tills jag sitter på planet på väg mot Amerikas Förenta Stater och 20 dagar kvar tills jag för första gången passerar dörrarna till High School. Nu låter det så fånigt. Här har jag precis fyllt 18, blivit vuxen och känner mig faktiskt plötsligt ganska gammal. Om 20 dagar ska jag till High School - tillbaka till skvaller och avundsjuka tonåringar. Men tillbaka till kritan; tonfisksallad. Tänk om jag skulle få se 52:an innan jag kliver ombord på planet, och 50 innan jag packar väskan för att bege mig till skolan. Det vore något.

Gårdagen spenderades promenerandes med familjen bland alla blombeklädda parker med en varsin glass i handen. Vi läste på skyltarna som berättar en hel historia kring enbart en samling växter och den skylt som berörde mig mest var skylten från fjärilsparken.

 

"Det finns 150.000 arter av fjärilar i världen, varav 2800 finns i Sverige. Den fullvuxna fjärilens största uppgift är att föröka sig innan den dör och saknar där med ofta förmågan att kunna äta".

 

3 dagar fulla av mat. Överätningar av fett och socker. Matintag för flera tusen kalorier. Har känt mig så dålig, har skämts så mycket. Det finns liksom ingen värre känsla än när mamma kommer på en med att skopa upp den där andra skålen med glass, glassen som man sedan dränker i chokladsås. Eller att hon kommer ut för att hämta en kopp kaffe precis när man är nere och rotar i bullpåsen. Eller skålen med ungsrostad potatis som blev kvar efter middagen. "Gud så skönt att se att du äter". Fattar hon inte? Att hon bara gör saken värre?

 

Jag måste ta mig samman, hitta känslan och komma tillbaka till rätt stämning.

 

Ikväll hade vi den värsta diskussionen på länge, kanske den värsta någonsin. Pappa brukar vara rätt cool när det kommer till mina matvanor, men ikväll var han arg. Arg över att jag inte ville äta hans pasta carbonara idag, arg över att jag inte ville äta hans korv med pommes frites igår. De vet att jag inte äter fett, de vet att jag inte äter kolhydrater. Nu försöker de få mig och äta, och det genom att trycka upp pasta med en fet jävla sås med fläsk och parmesan rakt upp i ansiktet på mig. Han beordrar mig att äta. Jag kan inte bli slimmad genom att sluta äta, självsvält är bara för spinkiga anorexiaoffer.

 

Mamma frågar vad det är jag vill åstadkomma, vad jag vill få ut av det, vad jag har för mål. Varnar mig för att om det här beteendet fortsätter i USA så kommer jag att bli hemskickad. Först känner jag hur ett litet skrattanfall bubblar upp, sedan känner jag tårarna bakom ögonlocken. Jag viskar att jag inte vet, men hon tror mig inte. Såklart hon inte tror mig, jag har aldrig kämpat utan att ha haft ett mål. Jag letar, söker djup in i mig själv, men det är tomt. Det jag vet är att mitt förhållande till mat inte är i balans, över huvud taget. Jag kan svälta mig ner till 50 kg, eller äta upp mig till 67, det är bara att välja! För är det något jag har lärt mig genom åren så är det att något mellanting inte existerar. Tyvärr.

 

Jag frågar mig själv - vad är det jag vill uppnå? Jag vet inte. Jag har alltid velat rida lopp, det är lite det som har drivit mig. För att rida lopp så måste jag ner till 52 kilogram. Nu är jag är knappa 3 kg där ifrån, men sen då? Ska jag bara nöja mig och börja äta normalt igen? Sätta stopp för allt uteslutande av specifika matgrupper och livsmedel, sluta träna flera timmar per dag, sluta räkna alla kalorier? Börja leva ett normalt liv utan en besatthet av mat och träning? Jag önskar att det var så enkelt, men verkligheten fungerar inte så. Så hur ska jag någonsin kunna sluta?

Farmor och farfar kommer hit över helgen och anländer imorgon bitti. Jag och mamma tog en sväng till mataffären för att handla och på vägen började det diskuteras om vi skulle baka imorgon när farmor är här. Mamma var sugen på kanelbullar och det tycker jag väl lät som ett bra alternativ, trots att jag var sugen på något lite pillrigare och gulligare, som cupcakes. Mamma börjar rabbla alla ingredienser som vi behöver inhandla när jag inflikar att vi redan har ett paket jäst i kylskåpet. "Men den är gammal", säger hon och jag blir sur och frågar hur hon kan veta det. Allt hon inte har köpt samma dag är gammalt, så är det alltid. Så har det varit med grädde hela veckan, till exempel. Nu står vi här med 4 paket grädde och eftersom att inget paket är gammalt än så går det ju inte att slänga något.

 

Väl inne i butiken så går jag runt och kikar i min favvodel - frukt- och grönsaksavdelningen. Till slut plockar jag på mig ett paket jordgubbar, lite ledsen över att de svenska verkade vara slut och där med fick nöja mig med de belgiska, samt en honungsmelon till kampanjvara. När vi väl kommer ut har vi med oss både kaffe och tvättmedel, men ingenting att baka med tills imorgon. "Nej men det köper vi imorgon, så att det är färskt och fräscht", Säger mamma och hoppar nöjt in i bilen medans hon tillägger att vi åtminstone får efterrätt ikväll med jordgubbar, melon och citruskesella. Jag förklar för henne att jag hade tänkt spara åtminstone jordgubbarna tills imorgon och hon ger mig en blick som om jag är pantad. "Jordgubbar är en färskvara, de kommer inte kunna ätas imorgon". Sen när klarar sig inte jordgubbar 24 timmar i kylskåp!?

 

Väl hemma börjas det genast att klagas på middagen, för pappa har visst köpt konserverade ärtor istället för frysta. Jag får nog och slänger ur mig att nej, hon kan då visst aldrig äta något som inte kommer direkt från charkdisken. Ett himlans liv blir det, för jo det kan hon visst, men hon har tydligen "förätit sig" på alla pappas maträtter. Om hon skulle sluta äta sig mätt på annat än salta nötter, naturgodis och chips och dipp så kanske hon skulle börja tycka om ordentlig mat. Om hon skulle stå utan mat i ett par dagar så kanske hon skulle lära sig att uppskatta mat.

Jag vaknade utav att min chef sms:ade om jobb på lördag morgon/förmiddag, jobb på den plats som erbjuder den godaste frukosten jag någonsin kommit i kontakt med. Personalen blir ju erbjuden brunch mellan frukost och lunch, ett obegränsat plock bland resterna på frukostbuffén. Jag tackade självklart ja till passet och tänkte att på lördag, då ska jag fan i mig svulla.

 

Jag gick ner till köket där resten av huset satt och åt frukost. På TV:n visades nyheterna och lagom till att de lyckades fånga min uppmärksamhet så visades ett inslag om hjärt- och kärlsjukdomarnas ökande och befolkningens höjda kolesterolvärden. Flera läkare och forskare har kopplat detta till det ökade intresset för LCHF-dieten där folk ersätter kolhydrater med fett. I TV-rutan visas bacon som tillagas i en sjö av smör. Inte för att min kosthållning är särskilt fettrik, eller att jag över huvud taget bryr mig om högt kolesterol eller några sjukdomar, men i samma sekund som jag såg de där bilderna rulla förbi på TV:n så fick jag en otrolig lust att fasta.

 

Med tanke på hur mitt graciösa intag kommer att se ut på lördag med brunchbuffé och förhoppningsvis en del alkohol fram mot kvällen så känns det rätt bra att ta det lite lugnt såhär dagarna innan. Vill inte bryta fastan med buffé men tom mage idag och ett eftermiddagsmål imorgon lär göra susen. Längsta fastan hittills ligger på 46 timmar, tror ni jag klarar 50?

Jag promenerar med Ellie Gouldings You My Everything på repeat i hörlurarna. Det stilla duggregnet upphör sakta när molnen på himlen luckras upp och solens strålar färgar himlen rosa vid horisonten. Jag kämpar med mina stelfrusna fingrar för att svara i telefonen när mamma ringer från bilen och frågar om hon ska hämta upp mig någonstans, men det vill jag inte. Nu trivs jag bra.

 

Jag går och funderar på mat, mat och bakelser. Om 15 dagar befinner jag mig bland Amerikas förenta stater och högar med frågor och funderingar snurrar i skallen. Men just ikväll var det inte frågan kring vad min nya familj kommer bjuda mig på för mat under de kommande 11 månaderna, utan vad jag faktiskt ska bjuda dem på. Något typiskt svenskt, men gott. En vän till mig, en australienska som bosatt sig i Sverige sedan 1 år tillbaka, skulle laga en typsik svensk rätt till sin svenska pojkvän och frågade mig då om tips på typiska, svenska grönsaker. Jag hade faktiskt inget bra svar att komma med. Det "gröna" som dyker upp i mitt huvud är potatis, rödbetor, rädisor, morötter, sockerärtor, sparris, äpplen och diverse bär som jordgubbar, smultron hallon och blåbär.

 

Jag ger upp tanken på tråkiga rotfrukter och nöjer mig för tillfället med det sockersöta. Kanelbullar, kolakakor, rulltårta, kladdkaka, brittatårta och den klassiska jordgubbstårtan är väl något jag får nöja mig med så länge. Jag ska åka till världens tjockaste land och på det bo med en konditor till mamma. Dagens -120 kcal känns inte längre som särskilt mycket till hjälp. Hello fatso!

My friend assures me, "It's all or nothing."
I am not worried
I am not overly concerned
My friend implores me, "For one time only,
Make an exception."
I am not worried
Wrap her up in a package of lies
Send her off to a coconut island
I am not worried
I am not overly concerned with the status of my emotions
"Oh," she says, "you're changing."
But we're always changing

It does not bother me to say this isn't love
Because if you don't want to talk about it then it isn't love
And I guess I'm going to have to live with that
But I'm sure there's something in a shade of grey
Or something in between
And I can always change my name
If that's what you mean

My friend assures me, "It's all or nothing."
But I am not really worried
I am not overly concerned
You try to tell yourself the things you try to tell yourself
To make yourself forget
I am not worried
"If it's love," she said, "then we're going to have to
think about the consequences."
She can't stop shaking
I can't stop touching her and...

This time when kindness falls like rain
It washes her away and Anna begins to change her mind
"These seconds when I'm shaking leave me shuddering
for days," she says
And I'm not ready for this sort of thing

But I'm not going to break
And I'm not going to worry about it anymore
I'm not going to bend and I'm not going to break
And I'm not going to worry about it anymore
No no no no no,
It seems like I should say, "As long as this is love..."
But it's not all that easy so maybe I should
Snap her up in a butterfly net
Pin her down on a photograph album
I am not worried
I've done this sort of thing before
But then I start to think about the consequences
Because I don't get no sleep in a quiet room and...

The time when kindness falls like rain
It washes me away and Anna begins to change my mind
And everytime she sneezes I believe it's love and
Oh Lord, I'm not ready for this sort of thing

She's talking in her sleep
It's keeping me awake and Anna begins to toss and turn
And every word is nonsense but I understand and
Oh Lord, I'm not ready for this sort of thing

Her kindness bangs a gong
It's moving me along and Anna begins to fade away
It's chasing me away
She disappears and
Oh Lord, I'm not ready for this sort of thing

Jag fick ett samtal idag. Ett samtal som förändrar så himla mycket. Det är klart att det skulle ske för eller senare, jag har valt det själv och jag har väntat på det. Nu står det här och plötsligt är allt så verkligt, så nära.

 

I 6 år har det varit allt jag levt för, det har varit min trygga och stabila bas som aldrig svek. Det har varit så mycket rutin att jag nu inte längre vet vem jag längre kommer att vara eller göra. Jag har till och med räknat ut att alla dessa rutiner har sparat mig dryga 400 kcal per dag. Kan ni fatta!? Alla promenader, all mockning, alla vattenhinkar, all ridning.

 

 

Är endast ett stort kaos just nu. Ska jag gräva ner mig och dö.

På tal om veteraner som passerat - nu har även chilah bestämt sig för att ta sig i kragen och ge ätstörningen en fet box i ansiktet. Hon har bestämt sig för att släppa allt vad ätstörning, självskadebeteende och pro ana-bloggande heter och starta ett nytt, bättre liv. Det får mig att fundera. All svält, all ångest, alla tårar, allt kaloriräknande, all mätning, all vägning, all överdriven träning, alla lögner, all ensamhet. Är det verkligen ett värdigt liv? Jag sitter inte alls så djupt ner i skiten som många andra gör. Jag vet att jag har möjligheten att ändra mitt beteende på 2 sekunder om jag bara bestämmer mig för att göra det. Men det är läskigt. Detta har varit en flykt så många gånger, under så lång tid, när jag känner mig ensam. Jag har funderat så otroligt mycket, och enda anledningen till att jag sitter här idag är ensamheten. Skulle jag bara hitta någon, en person som kunde ge mig lite, lite livsgnista så skulle den här delen utav mig dö. Det är allt som krävs. Men att sitta här och bara klaga på mitt miserabla liv gör ingenting bättre. Det är snarare helt värdelöst.

Himlen är molnfri och termostaten visar 23 grader. Jag sitter i skuggan på altanen och har precis startat dagen med en skål naturell yoghurt med hackat äpple, banan och psylliumfrön. Egentligen startade jag dagen med att fixa en tvätt, men det räknas inte ;) Har laddat upp denna morgon med att kika in mina favvobloggar, äs-bloggar med andra ord. Där bland även alla gamla bloggar som inte längre uppdateras och snyftar lite över alla gamla bra bloggar som lagts ner. Undrar vart författarna tagit vägen, alla "veteraner". Elia är en stor favorit som låtit sin blogg lika kvar uppe för läsning, bläddrar fortfarande igenom hennes arkiv lite då och då. Solen, Paris och inte minst Themana är 3 andra exempel. Åh Themana som gett mig så mycket inspo och styrka. Det finns ingen som gjort mig så pepp på att fortsätta kämpa, som hon. Tyvärr har hon lösenordskyddat sin gamla blogg, och vad jag förstått har hon börjat om och har startat en ny blogg som jag tyvärr inte vet namnet på eller har lyckats luska fram via google. När man inser hur många bra och fina äs-bloggare som passerat via åren, då får man sig även en inblick i hur länge man dragits runt i det här träsket. Fyfan.

Blev en löptur på 7,2 km. Nu sitter jag i sängen, nyduschad och med världens ångest och ånger. Inte över mina 15 förbrukade kalorier utan för all annan skit i mitt liv. Hur jag bara känner mig i vägen och oönskad. För det är precis vad jag känner mig just nu. Och rädd för att jag gör dumma beslut som andra ska prata illa om bakom min rygg. Jag hatar att behöva fatta beslut när alla kommer med råd som inte stämmer överens med min egen magkänsla. Jag hatar att jag inte kan stå upp för mig själv, att jag är så svag. I efterhand så ångrar jag mig så mycket. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå. Jag måste bara få ur mig alla tankar och all energi de skapar, men orkar inte förklara mig när jag går ut för en promenad när jag precis kommit in från en joggingtur. Fingrarna går i ett över tangentbordet och formulerar osammanhängande meningar som skapar ett allmänt kaosinlägg. Därför ska jag sluta nu. Godnatt.

Ligger och känner hur ångesten börjar smyga sig på. Denna gången dock inte över maten, utan allt annat. Om några dagar fyller jag år, om några dagar åker jag här ifrån, om några dagar måste jag ta livsavgörande beslut som jag kan komma att ångra för resten av mitt liv. Jag vill inte sova, det innebär att morgonen kommer att komma så fort. Jag vill sitta här och stirra in i min vägg, få tiden att gå så långsamt som möjligt. Jag vill låta tiden stanna upp och världen bli oföränderlig. Jag hatar förändringar.

Men jag antar att allt inte kan bli som man vill. Bäst att jag tar mina 20 kcal och bäddar ner mig ordentligt. Godnatt!

 

Kan inte alltid vara lätt. Speciellt inte vad gäller uppskattning av matvaruinköp. Ena veckan äter jag familjen ur huset, andra veckan låter jag den bada i rester. Ett roligt exempel som jag tänkt på förr, och skrattade åt alldeles nyss var bröd. Tillsammans med yoghurt, ananas och choklad så är bröd gjort på frukt och nötter det bästa jag vet. De perioder då jag äter bröd så klagar alla på att frukostbrödet är slut redan innan frukosten utspelat sig. My bad, ofc. Men så kommer de perioder då jag totalvägrar bröd, som nu, och då märks det tydligt hur brödet fullkomligt väller ut över brödkorgskanten. Hann tänka i en bråkdels sekund att jag bör hjälpa till att rensa lite. Bäst att jag går och lägger mig nu.

Det är intressant att blicka tillbaks och se hur man med tiden förändras. Jag har i ett par år nu varit besatt av mat, träning, kalorier och allt vad en ÄS egentligen innebär. Jag har ingen diagnos och kommer aldrig att få, men beteendet och tankarna kommer jag aldrig att kunna undvika.

 

Jag tänker tillbaks på hur allt började, de där två veckorna utomlands då jag i värmen kom på att jag utan problem kunde överleva på frukt och sallad. Hur mamma klagade över att jag inte åt ordentligt. Jag tänker tillbaks på sommaren för 2 år sedan som fortfarande ligger mig så otroligt nära hjärtat. Sommaren då jag blev så smal att mamma skrek.

 

Det är roligt att se hur jag vid denna tidpunkt fast för ett år sedan gjorde ett tappert försök att bli sådär smal så att min mamma skriker på mig igen. Då var jag jättenöjd och jag gick till sängs med förbrukade kalorier under 1500. Nu sitter jag och grinar över ett intag på dryga 900 trots att jag bränt bort 850.

 

Det är kul att se hur man med tiden förändras. Jag blir visst bara mer sorgsen och patetisk desto äldre jag blir.

 

En lite lustig upptäckt jag gjorde idag var förresten att om du söker på "köttbullar" på kaloriappen så ligger alla alternativ för hemlagade köttbullar på omkring 240 kcal/100 g. Söker du där emot på "meat balls" så hittar du "home made" för minst 400 kcal/100 g. Jag vet att det kan vara både amerikanska och brittiska meat balls, men med tanke på vad amerikaner är kända för så fann jag detta rätt komiskt.

Har ni hört förresten att vår egna lilla fjortis-Dessie väntar barn? Min första tanke var att det endast var PR, och tro mig det hoppas jag verkligen att det fortfarande är. Bruden har precis fyllt 18, typ, och har knappt påbörjat livet. Hon kommer att ha all tid i världen att skaffa barn sen, ren idioti att kasta bort dessa 5-10 år som hon annats förmodligen skulle uppskatta så otroligt mycket. Jag menar inte att hon inte kommer uppskatta bebisåren, men det finns så mycket annat man vill göra i livet vid just hennes ålder.

 

Jag har själv ingen större erfarenhet av bebisar, men tillräckligt mycket kunskap och förnuft för att förstå att jag inte är redo för babykalas. Jag hatar svullna magar, men gravidmagar måste ju vara bland det gulligaste som finns. Någon gång så! Tänk en gravidmage till en riktigt smal kropp. Vi pratar Miranda Kerr, eller ännu bättre - ännu smalare. Ååh...