Jag fick en kommentar, en frågan varför ex-bästis är just en ex-bästis.

 

Ex-bästis är en helt underbar person som jag delar många minnen och tankar med. Vi har inte setts på över ett år och det enda som krävdes var ett ynka sms, en kort konversation för att boka en träff och sedan kändes det som om allt var som vanligt för en kväll. Det är det som är så härligt med ex-bästis - hon är så enkel, så okomplicerad.

 

När jag skulle svara på kommentaren så visste jag inte hur jag skulle få plats med en förklaring i kommentarsfältet, samtidigt som jag inte visste vad jag skulle skriva över huvud taget.

 

Jag bläddrade igenom vår sms-konversation med meddelanden som legat sparade i flera, flera månader. "Hej tjejen, lust att komma över för lite filmmys ikväll?", "Hallå! Tänkte ha lite tjejmiddag här hemma i helgen, lust att komma?", "Kommer du på nyår?". Så många frågor, men alltid samma svar. "Nej, tyvärr."

 

Jag försöker minnas varför jag tackade nej, varför jag aldrig kunde ställa upp och träffa min goa vän, men jag kan inte komma på någon anledning. Sedan blir jag rädd, rädd för framtiden och rädd för mig själv. Nästa gång kanske jag inte har turen att bli välkomnad tillbaka när jag känner mig helt ensam, övergiven och i behov av en vän. Det är inte första gången jag gör såhär, men jag vet inte varför jag gör det. Det är väl bara jag helt enkelt. Inte konstigt att ingen vill vara med mig, jag leker ju bara med folk som någon jävla player.