Det är intressant att blicka tillbaks och se hur man med tiden förändras. Jag har i ett par år nu varit besatt av mat, träning, kalorier och allt vad en ÄS egentligen innebär. Jag har ingen diagnos och kommer aldrig att få, men beteendet och tankarna kommer jag aldrig att kunna undvika.

 

Jag tänker tillbaks på hur allt började, de där två veckorna utomlands då jag i värmen kom på att jag utan problem kunde överleva på frukt och sallad. Hur mamma klagade över att jag inte åt ordentligt. Jag tänker tillbaks på sommaren för 2 år sedan som fortfarande ligger mig så otroligt nära hjärtat. Sommaren då jag blev så smal att mamma skrek.

 

Det är roligt att se hur jag vid denna tidpunkt fast för ett år sedan gjorde ett tappert försök att bli sådär smal så att min mamma skriker på mig igen. Då var jag jättenöjd och jag gick till sängs med förbrukade kalorier under 1500. Nu sitter jag och grinar över ett intag på dryga 900 trots att jag bränt bort 850.

 

Det är kul att se hur man med tiden förändras. Jag blir visst bara mer sorgsen och patetisk desto äldre jag blir.