Hur kan man leva utan sitt liv?
Jag fick ett samtal idag. Ett samtal som förändrar så himla mycket. Det är klart att det skulle ske för eller senare, jag har valt det själv och jag har väntat på det. Nu står det här och plötsligt är allt så verkligt, så nära.
I 6 år har det varit allt jag levt för, det har varit min trygga och stabila bas som aldrig svek. Det har varit så mycket rutin att jag nu inte längre vet vem jag längre kommer att vara eller göra. Jag har till och med räknat ut att alla dessa rutiner har sparat mig dryga 400 kcal per dag. Kan ni fatta!? Alla promenader, all mockning, alla vattenhinkar, all ridning.
Älskade, älskade, älskade skitponny som fått mig att både gråta, skrika och blöda är ändå den som gnäggar varje morgon när jag öppnar stalldörren, den som kommer springandes när jag ropar vid hagen. Den som alltid fanns där, den som aldrig övergav. Du tyckte aldrig om att åka transport, så många gånger som vi bråkade på stallplanen stressade över att komma iväg. Imorgon ser jag dig lastas och åka iväg utan mig. Imorgon börjar ditt nya liv där du ska få göra någon annan lika lycklig som du gjort mig.
Är endast ett stort kaos just nu. Ska jag gräva ner mig och dö.
Kommentarer
Trackback
