Jag vet att jag inte har skrivit här på ett tag. Har egentligen ingen ursäkt. Ursäkter är fegt. Det har dock ändå inte hänt så mycket. Pluggandet är över för detta läsår och sommaren har kommit med stormsteg. Men det vet ju alla.

 

Jag jobbar, är i stallet, tar hand om hunden, städar och umgås med alla som jag i vanliga fall inte har tid att ugås med. Vilken tur att dessa personer inte är så många, annars skulle jag aldrig orka.

 

Har ingen ork alls nu för tiden. Jag blir så rastlös över att spendera så mycket tid hemma, men ändå orkar jag inte göra någonting alls. Jag bara sover.

 

Ångesten ligger som en stor klump i magen för att jag har så många måsten, en klump som sedan växer sig ännu större för att jag aldrig lyckas sparka mig själv tillräckligt hårt i arslet för att få saker gjorda.

 

Skolavslutningen var bra, sa de. Själv jobbade jag. Det finns ingenting jag vill fira med den klass jag spenderat de två senaste åren tillsammans med. Eller jo, möjligtvis Fuck You.

 

Blivit nekad två jobb gör att jag minst sagt känner för att gå i ide extra tidigt för året, och aldrig vakna upp igen. Ändå har jag redan 3 extrajobb som redan gör att schemat krockar, men det är själva tanken att jag är oönskad som gör att jag vill slå huvudet i väggen.

 

Den 21/6 ska jag jobba. Åh juste det är ju midsommarafton, det är så bra att ha full koll på almanackan när jag tackar ja till jobb. Min mamma ville bjuda på middag och har redan mentalt halshuggit mig.

 

Jag hann bara tänkta tanken imorse, att gårdagens ångest var som bortblåst innan chefen ringde med förslag på jobbtider, några tider som jag behövde tacka nej till. Min chef kommer hata mig, snacka skit om mig och kommer aldrig mer vilja se mig. Det är i alla fall vad mina vrickade tankar försöker intala mig.

 

Jag har solat. I min trädgård. Naken. Brukar inte vara så busig, men tanken på att någon skulle upptäcka mig var faktiskt lite spännande.

 

Om två månader minus tre dagar så sitter jag på planet, bort från trygga Sverige, påväg till andra sidan Atlanten, för att inte återvända på 10 månader. Jag har exakt 60 dagar och 6 timmar på mig att sälja min ögonsten. Sist jag kollade var det nästan 4 månader. Vad hände?

 

Framtidsplaner är skit. Mina betyg är skit. Mitt liv är bortkastat och jag kan lika gärna dö.

Även fast jag gått och väntat på detta i flera år så är det så chockerande att det kommer så fort. Det är svårt att släppa taget om någon som varit med så länge, någon som fyller upp mer än halva dig, någon som format hela din personlighet. Att släppa taget om den som lärt dig så mycket, varit med så mycket, fått en att uppleva så mycket. Det spelar ingen roll hur mycket jag har gråtit, skrikit eller slagits för i slutändan fick jag le och skratta helhjärtat. Det är svårt att släppa taget om den som alltid tagit emot en med öppna armar, accepterat en precis som man är och aldrig tvingat en att dölja sig själv. Det är svårt att känna sig hel när hela ens liv försvinner. Att veta att man kommer att bli helt ensam. Men jag blev aldrig övergiven, det är jag som överger. Jag sviker. Och det gör så jävla ont.

Idag är en såndär ledsen dag. Du försöker desperat komma underfund med vad din mening med livet är, men du kan inte hitta den. Allt känns meningslöst och du förstår inte vad du gör här. Du vill inte dö, du vill bara inte leva längre.

 

Arg, besviken, ledsen, orolig, ångestladdad. Ett tillfälle när rakbladet dyker upp i huvudet. Men nej, jag gör inte sånt. Jag vill ut och springa, springa tills mina ben inte klarar att stå längre, tills mina lungor inte orkar andas. Men jag har inte tid, måste duscha!

Det är exakt 16 dagar kvar tills betygen på alla kurser spikas. Panik. Jag försöker tänka tillbaka men hösten och vintern är svart. Det enda som dyker upp i mitt huvud är att jag borde ha kämpat bättre. Nu i efterhand ångrar man sig så extremt. Jag sitter och funderar över vilka kurser jag ska fokusera på att kompletera, men kan inte begränsa mig. Panik

.

En intressant diskussion dök upp idag där det diskuterades huruvida teknik och sociala medier påverkar utifn ett framtidsperspektiv. Jag var i stort sätt ensam om att tycka att tekniken idag bär med sig en massa positiva egenskaper, som större kunskap och allmänbildning, snabbare och enklare kontakt samt snabbare utveckling hos barn. Ett motargument till dagens teknik var stt kreativitet hos befolkningen minskar. Say what!?

Kreativitet finns över allt, det ligger inte endast i penna, papper och lite målarfärg. Samhället utvecklas, och lika så kreativiteten. Att uppdatera min älskade tumblr är för mig en enorm kreativitet. Att under dagen gå och fundera ut ett meningsfullt och intressant ämne till mitt nästa blogginlägg är för mig kreativitet. Att pussla ihop ett snyggt och välskrivet blogginlägg är för mig kreativitet.

Jag kommer så väl ihåg känslan av att sitta och skriva alla halvdeppiga inlägg på min förra blogg som nu inte existerar längre. Hur jag regelbundet satt och malde ätstörningsbloggar, som nu inte existerar längre. Min tumblr som nu stått orörd i över ett år, proppfylld med bilder och texter som speglar varje millimeter av den person jag är invändigt. Jag kommer så väl ihåg känslan av att omringas av sommarluften och kvällssolen medans jag lät svetten rinna ute på militärområdet, känslan av en kurrande mage i sängen innan sovdax. Att tydligt kunna se och känna både höftben och revben och samtidigt se centimetrarna runt låren klättra neråt. Jag kommer så väl ihåg hur allt började, på riktigt - de där 2 veckorna i Spanien som förändrade allt.

 

Jag har alltid velat bli den perfekta kvinnan - social, modemedveten med en enorm karriär och ett glatt humör. Samtidigt längtar jag så otroligt efter att vara den där sjuka, smala, antisociala flickan. Jag är så fylld av nostalgi att jag bara vill gråta. Att tänka tillbaks och inse att det faktiskt var 2011 (!!) som allt började spåra, men ändå kändes så himla bra. Jag skulle göra allt för att bli den flickan igen, i sommar ska jag vara den flickan igen.

Att känna svetten rinna och mjölksyran pumpa.

Att äta kyckling, quorn eller fisk med sallad och turkisk yoghurt.

Att ha kontroll på allt - skola, jobb, djur, städning, mig själv.

Att sitta i biblioteket och blogga om allt som försiggick i mitt huvud.

Att kunna se och känna bröstben, revben, höftben.

Att ha kroppen som inte dög då, men som jag skulle döda för att få igen.