På tal om veteraner som passerat - nu har även chilah bestämt sig för att ta sig i kragen och ge ätstörningen en fet box i ansiktet. Hon har bestämt sig för att släppa allt vad ätstörning, självskadebeteende och pro ana-bloggande heter och starta ett nytt, bättre liv. Det får mig att fundera. All svält, all ångest, alla tårar, allt kaloriräknande, all mätning, all vägning, all överdriven träning, alla lögner, all ensamhet. Är det verkligen ett värdigt liv? Jag sitter inte alls så djupt ner i skiten som många andra gör. Jag vet att jag har möjligheten att ändra mitt beteende på 2 sekunder om jag bara bestämmer mig för att göra det. Men det är läskigt. Detta har varit en flykt så många gånger, under så lång tid, när jag känner mig ensam. Jag har funderat så otroligt mycket, och enda anledningen till att jag sitter här idag är ensamheten. Skulle jag bara hitta någon, en person som kunde ge mig lite, lite livsgnista så skulle den här delen utav mig dö. Det är allt som krävs. Men att sitta här och bara klaga på mitt miserabla liv gör ingenting bättre. Det är snarare helt värdelöst.