Fick en snapchat efter lunch. Jag svarade inte. Jag fick ett sms. Jag svarade inte. På väg till dagens sista lektion kunde jag inte hålla mig längre. Jag svarade, smet ut till parkeringen och körde till addressen han gav mig.

 

Nästan en vecka sedan sist och han var lika sexig som vanligt. Han hade luvan uppfälld och gav mig det där sneda leendet när han sa hej. Han var hög, hög som ett hus. Vi rökte en var sin cigg och sedan hade vi sex. Sex i bilen och sex utomhus.

 

Han var ledsen. Försökte prata med mig, förklara hur han tappat livsgnistan, inte vet vad han vill göra Med sitt liv. Jag sa inget. Visste inte vad jag skulle säga. Jag förstår det är ingen idé, du kan inte laga trasigt med trasigt. Jag sa inget, och sedan åkte jag hem.

Han skickade en snapchat igår igen, frågade om jag ville träffas. Att få sitta tätt intill honom, prata och röka cigg gjorde mig nervös och lugn på samma gång. Han var gullig och mysig, precis som han alltid är när vi träffas. Han kysste mig, bet mig precis lagom hårt i underläppen. Utforskade hela min kropp med säkra händer. Gav mig rysningar när han kysste min hals och viskade hur mycket han ville ha mig. Vi hade sex, bra sex, bästa sexet hittills. Efteråt gav han mig sin tröja, en grå/brun med skolans namn och "soccer" på, den luktade honom. Han ville att jag skulle behålla den.

 

Jag berättade för en kompis under en heart2heart att jag endast är ute efter en kk. Min kompis skrattade och sa att jag måste hitta ett attraktivt asshole. Jag höll med och tänkte tyst för mig själv att det har jag redan gjort.

 

Jag vet att han pratar med andra tjejer, ligger med andra tjejer. Han döljer det inte för mig. Jag vet att han är drogmissbrukare, jag vet att han är sexmissbrukare. Jag vet att han ljuger och inte bryr sig ett skit om mig så länge vi inte är ensamma och lättklädda. Men det var ju det här jag ville, hitta en knullkompis. Han är attraktiv som tusan och ett riktigt jävla asshole, men så varför bryr jag mig så jävla mycket om honom!? 

Jag känner det. Ilska. Jag hatar på allt och alla. Känner mig ensam, vill bara gråta. Jag vill inte stanna här, jag vill inte åka hem. Hoppas att skolan är inställd imorgon pga av vädret, då slipper jag göra klart biologiprojektet, då slipper jag gå upp på morgonen och låtsas att allt är bra.

3 underbara månader, det var vad jag fick. Jag kände det på mig, saker förändrades. Här om dagen smsade han mig, sa att han behövde berätta en sak. Jag vart inte överraskad eller arg, jag blev irriterad. Irriterad på att han inte kunde prata med mig face2face. Han kunde inte handskas med att gråta och visa sig svag, sa han. Jag sa till honom att jag inte är arg, han sa att anledningen till att han endast vill fortsätta som vänner är för att det inte är värt att hålla igång ett förhållande när jag ändå kommer lämna honom när skolan är slut. Det var precis det jag förklarade för honom om och om igen innan vi lät det gå såhär långt, men han ville ju inte lyssna på mig. Jag är inte arg på honom, jag är arg på mig själv för att jag satte mig i den här situationen. Jag släppte in honom i mitt liv, öppnade mig själv för honom och det slutade med att jag tyckte om honom mer än vad jag någonsin planerade att göra. Nu är vi inte endast en brusten själ, utan två.

 

Nästa dag fick jag ett nytt sms. Han ville försäkra sig om att jag förstod att hans känslor för mig är oförändrade. Det är mina också, men det jobbigaste är att det plötsligt inte var jag som var ledsen längre. Varje gång vi befinner oss i samma rum, varje gång jag ser honom i ögonen är det han som vill börja gråta. Så pass bra känner jag honom, att jag kan läsa hans ansiktsuttryck. En klasskompis skrev idag en jäkligt bra kärleksquote; "Love is when you care about another person's wellbeing more than your own, even if the person is with you or not", och varje gång jag ser hans tårfyllda ögon vill jag bara gå fram, ge honom en klapp på axeln och säga att allt kommer bli bra.

Så han flippade ur och lackade sönder på mig när någon berättade för honom att jag rökte här om dagen. Rökte. En cigarett. Han sa att han inte kan vara tillsammans med en rökare, med andra ord att han skulle göra slut om jag fortsatte.

 

Stackaren.. Vad gör han om han får reda på min alkoholkonsumtion? Drogerna? Och justja, periodvis så svälter jag ju bara mig själv också, och kör fingrarna i halsen tills jag börjar blöda när jag ätit för mycket.

 

Men det är sorgligt när jag inser hur djupt jag satt mig själv i skiten. Han betyder för mycket. I slutändan är det jag som kommer lida mest om jag fuckar upp.

Det här huset är så fyllt med ångest. Mitt huvud är fyllt med ångest när jag befinner mig i det här huset. Så fort jag kommer innanför ytterdörren är det som om hela hjärnkontoret slås ut och jag kan inte kontrollera mig själv längre. Jag kastar i mig mat, trycker in den i käften fortare än jag kan tugga. Beter mig som en gris vid middagsbordet och skäms. Glufsade i mig 3 portioner kinamat på noll och ingenting. Sedan raka vägen till toaletten. Kräks 2 dagar i rad, halsen ömmar.

 

Ångesten är skyhög ikväll, jag grät mig själv till sömns igår kväll och kommer göra det ikväll också. Jag känner mig fet och vill göra något åt saken men jag känner att min energi börjar ta slut, energin att må dåligt. Men jag vet inte hur jag ska göra för att få ett slut på det. Det vore så skönt att bara få komma bort från allt, avsluta allt. Åtmintone skulle tankarna, ångesten och gråten vara över då.

"Åh, hon tycker inte om sina pinjenötter och russin!"

"Åh, så du tycker inte om bacon?"

"Åh, hon slukar i sig hela grapefruktsalladen!"

"Åh, hon tycker om kalkonen!"

"Åh, jag tror inte att det där är tillräckligt med efterrätt för dig!"

"Åh, det där var verkligen en mesig bit chokladtåpaj!"

 

Varför kommenterar de endast mina tallrikar och mina matval? Varje måltid, gång på gång.

 

Imorgon är det Black Friday. Årets största shoppingdag. Jag ska tröstshoppa så in i helvete.

För det är så synd om tjocka mig.

Jag var ledsen idag, och att söka lite mentalt stöd genom att skumma igenom bloggar gjorde mig ännu ledsnare. Jag blir ledsen över alla drömmar som jag vet aldrig kommer bli verklighet. Jag har rest, jag har blivit kär, jag har börjat leva. Men vad gör det? För i slutändan kommer verkligheten ifatt dig och trycker ner dig till den nivå du startade på och lite djupare. I slutändan inser du att du fortfarande är lika oönskad, sorglig och ensam ändå.

Det finns inte en chans att jag ställer mig på vågen just nu, risken att den brakar ihop och blir mos är alldeles för stor. Men, jag tog mått idag för första gången på tre månader. Låren visade 57 cm och höfterna 87, dvs 6 cm upp på båda. Hur kan min pojkvän ens tycka att jag är attraktiv? Jag är fet, vidrig, motbjudande.

 

Nästa vecka ska jag på hälsokontroll för att få hämta ut mina p-piller. Hälsokontroll innebär vägning. Jag ska gå på den där hälsokontrollen, hämta ut mina p-piller och sedan ska jag svälta mig själv tills jag är tunnare än någonsin förr.

 

 

 

Vi satt i bilen på väg hem när pojken frågade vad jag hade ätit till lunch;

- En kycklingburgare, en proteinbar och ett äpple, svarade jag skamfyllt.

- Wow, lite näringsämnen åtminstone. Nästan som en normal människa!

- Tack. Eller något.

 

"Jag måste börja äta ordentligare och träna mer för att bygga upp min hälsa."

Bullshit.

 

Han beställde pizza, BBQ kyckling utan jalapenos och lök, för min skull. Han vet att min drömmat är choklad och pannkakor, så han lagade nutellafyllda pannkakor till efterrätt.

 

När ångesten river inifrån är det lätt att bara vilja skita i allt. Skita i att äta, skratta och leva. Skita i honom. När tiden tickar iväg är det lätt att tänka, tänka att jag klarar mig ju så bra själv. Men så ser jag de där magrutorna jag sett så många gånger förut. Hör hans röst som jag hört så många gånger förut. Känner hans kyssar och smek som jag känt så många gånger förut. Och min kropp står i lågor. För ett par ynka sekunder så tänker jag att ingenting är värt mer än detta. Ett par ynka sekunder.

 

Vi är ju "pretty damn attractive together", som någon i min historiaklass sa.

 

Jag åt den där pizzan och den chokladfyllda pannkakan förresten. Nästan som en normal människa.

Eller något.

Att varva av mina små redbull sugarfree med en gigantisk monster zero är ljuvligt ibland. Burken får min hand att plötsligt kännas så liten.

 

Jag är en vilsen själ just nu. Jag vill njuta av min underbara pojkvän, njuta av alla galna äventyr med vänner, njuta av livet. Jag vill låsa in mig själv, svälta mig själv, riva bort fettet från mig själv. Jag vill vara tunn, blek, kall. Bräcklig.

 

Jag tog en promenad imorse, tänkte tillbaks på de tre senaste månaderna och ville bara börja lipa av något liknande eufori. Jag tänkte på min bästis som får mig att göra galna saker och uppleva livet på riktigt, på min mångkulturella kompiskrets i skolan som jag delar så mycket skratt med, och framför allt min fina pojke som får mig att känna mig attraktiv både utifrån och inifrån.

 

Livet är komiskt ibland, är det inte? Hur man kan hitta lyckan på den plats där du egentligen kanske önskade den minst. Han må kanske vara 2 år yngre än mig, men vad gör det om han gör mig lycklig? Aldrig tidigare har jag träffat någon så attraktiv, underbar, perfekt. Någon som kan kontrollera balansen mellan att vara sexig och söt Så bra.

 

Jag älskar hur han kramar min rumpa för att sedan skratta och kyssa mig på pannan, jag älskar hur han snällt nonchalerar alla i skolan för att sedan lägga all fokus på mig hemma, jag älskar hur han skickar "Du är sexig." på sms för att sedan tillägga "Godnatt, min fina ♥". Jag älskar hur han är så självsäker, och gör allt så perfekt. Alla kyssar, alla smek, allt sex. Hur han förklarar något nytt för mig samtidigt som han tittar ut genom fönstret och öppnar vattenflaskan med händerna stödda mot bilratten när vi sitter i köerna.  Hur han tvingar mig till att titta på skräckfilm hemma i hans famn för att sedan ta med sina småsyskon och se tecknad barnfilm på bio. Hur han upptäcker att jag har glömt stänga ner porrsidan på datorn och allt han gör är att skratta till lite och sen öppna en ny flik utan att ens säga något. Jag älskar hans rumpa i alla hans jeans med det precis perfekta hänget, hans magrutor under hans ledigt stiliga tröjor.

 

Han frågade mig igår vad exakt det är jag ser hos honom, varför jag valde just honom av alla killar som dreglar efter mig i skolan. Jag kan ge honom en hel lista på varför han är den mest attraktiva person jag någonsin stött på, men den skulle förmodligen ta mig ett par timmar att skriva. Är inte livet komiskt ibland, att jag har letat så länge efter lycka utan framgång. Allt jag behövde göra var att ta en snabb titt på andra sidan oceanen.

Min vän C är galen. På ett bra sätt, till skillnad från mig. Vi spenderade fredagskvällen i en sunkig lägenhet tillsammans med Cs pojkvän och hans polare. Vi gick ut för att ta en cigg och det hela slutade med hasch och marijuana. Jag har alltid varit lite orolig för att prova, rädd att jag ska fastna för det. Jag vet att jag måste ha i åtanke att detta var en blandning av alla möjliga former av cannabis, samt att jag druckit 3 glas vin och en öl på det också, men det var nog ändå första och sista gången jag rökte på. Ruset var underbart, men tiden efter det är... För konstigt för mig att kunna hantera.

 

Klantigt nog så hade jag bestämt träff med L dagen efter, den 2 år yngre killen jag addade på facebook för ett par veckor sedan. När vi ändå pratar om L, allt jag kan säga är OMG. Ibland är det surt att han är två år yngre och bor 15 timmars flyg ifrån mig. Jag känner mig lite hemskt när jag säger det här, men jag måste tänka realistiskt. Han har körkort, är en riktigt bra förare, har en riktigt fin bil (ja, även fast det är första-bil), har nya Iphone 5s, sköter skolan och har fina betyg, bor i rikaste området i staden och hans pappa tjänar uppenbarligen tillräckligt mycket pengar då hans mamma inte ens behöver arbeta. Men det gulligaste med honom är att han aldrig ger upp, han fortsätter prata, smsa och försöker göra mig glad även fast jag inte visar så stort intresse tillbaka. Han har nog större inverkan på mig än vad han kan ana, jag är nog bara rädd att följa mina känslor, rädd att visa vad jag känner. Jag har gjort det så länge nu att det är den enda tryggheten jag vågar håll fast vid.

 

Min hjärna må ha varit seg som kola igår, korttidsminnet sviktade och det enda jag riktigt kunde koncentrera mig på var att inte hålla ögonen stängda för länge då risken att somna var otroligt hög. Inte för att jag var uttråkad, endast för att jag var allt annat bortsätt från mig själv. Och det suger, med tanke på att det var första gången vi verkligen umgicks, hade möjlighet att lära känna varandra. Alls känns så komiskt nu, jag antar att jag är skyldig honom en ärlig förklaring någon gång. Kanske.

Jag började skriva ett långt inlägg om mina 2 senaste månader. De månaderna som bloggen har gapat tom. Jag raderade allt. Kort och gott - jag är en flodhäst som är för fet för att ens våga väga sig i rädsla av att inte veta vad ångesten av att se siffrorna kan leda till.

 

Och btw, min mens är tillbaka efter 4 månaders försvinnande. Förstår ni hur fet och äcklig jag är?

Jag lade märke till honom för första gången på mattelektionen, eller snarare jag lade märke till att han hade lagt märke till mig. Vi böt ett par obekväma blickar och veckan därpå märkte jag att han var över allt - på historialektionen, engelskalektionen och till och med i kafeterian för lunch. Jag vet inte riktigt vad det var hos honom som intresserade mig, men något var det, och det var sexigt. Jag kunde inte låta bli att tjuvkika lite på honom då och då och alldeles för många gånger upptäckte jag att han redan tittade åt mitt håll. Tittade på mig. Men vi pratade aldrig, vi bara tittade. 

 

Jag satt hemma ensam i helgen, kände mig deppig och övergiven av alla som gett sig iväg för party inne i city. Jag korkade upp en flaska rött och var villig att skälla på mig själv efter en stund då jag insåg att jag drack alldeles för mycket på för kort tid. I samma ögonblick så snubblade jag över hans namn på facebook, och i vinets modighet skickade jag en vänförfrågan. En timme senare fick jag ett meddelande.

 

För det första så är han utseendemässigt inte min typ och för det andra så är han två år yngre än mig. Jag var väl aldrig oartig, men åtminstone väldigt reserverad i början, tills jag upptäckte att han aldrig gav upp. Efter att ha skickat diverse facebookmeddelandenfram och tillbaks i en timme började jag inse att han faktiskt roade mig.

 

Jag intalade mig själv att det här skulle bli året då jag vägrar bry mig, är spontan och är tillåten att känna mig fri. Nu har jag ägnat de senaste dagarna att sms:a med en 16-årig kille som jag knappt sagt ett ord till ansikte mot ansikte. jag kan inte påstå att han känner mig bra, men definitivt bäst utav alla amerikaner hittills. Idag när jag satt på bussen hem så skickade han ett sms, ett hjärta. I vanliga fall hade jag skitit i det, känt mig äcklad och rädd. Jag tvekar, tvekar så in i norden. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna något. Något jag inte är van vid. Något bra.

Jo juste, jag är fet, ful och äcklig. Jag är svag, dålig och patetisk. Jag är värdelös, helt enkelt.

Jag är ett bottenlöst hål. Jag bara äter, äter, äter och äter. Sen jag anlände till Amerika för snart 2 veckor sedan har jag skippat all form av träning, levt på max 1 timmes promenad per dag.

 

Alla val visas på vågen, det vet vi. Sedan den där kvällen när mina föräldrar ställde mig mot väggen ordentligt harallt bara gått utför. Jag släppte alla spärrar för en kväll för att bevisa för mina föräldrar att jag äter, jag släppte alla spärrar vilket resulterade i att jag tappade kontrollen helt.

 

Jag har gått upp 6 kilo på 4 veckor. Japp, det är sanningen och sanningen svider. Vågen visade 61,2 kg ikväll (direkt efter hets dock). I mina ögon finns det inget värre än att se vågen passera 60 kg. Denna gång säger jag det inte bara, denna gång menar jag det. Jag måste återfå mina gamla vanor även fast jag bor i världens fetaste land.

Jag har tagit en stor.. andningspaus. Det är som om jag låtit tiden stanna, gjort exakt vad jag vill som om saker är oföränderliga när tiden står stilla. Imorgon ska jag låta tiden kicka igång igen, jag ska börja kämpa igen. Jag slogs inte så hårt och länge för att nu bara ge upp.

 

VM (värdmamma) har fixat ihop en litet socialt event för mig på fredag, jag ska träffa ett gäng killar från min nya skola. En utav killarna skrev idag, han vill träffas redan imorgon också. Jag har ingen aning om hur denna kille ser ut eller vem han är, men han har enligt VM tydligen redan erbjudit mig skjuts till skolan dessutom. Lite creepy, eller är det bara jag?

Jag är lite ur balans just nu - försöker installera mig i mitt nya hem, socialisera mig för att inte bli känd som asociala, tråkiga tjejen från Sverige.

 

Jag är ur balans och har klättrat upp till 57 kg. Jag hittade en våg i mina värdföräldrars badrum och kunde inte låta bli.

 

Jag hittade dessutom marabouchoklad, nutella, chocolate chips, blockchoklad, kokosrostade cashewnötter och nötmix i skafferiet. Jag har inte vågat hetsa några stora mängder (tacka gudarna för det) men visst har jag varit där för lite småätande. Vilket är dåligt, riktigt dåligt.

 

Jag har precis börjat utforska området med morgonpromenader och lite hundpromenader, men det är lite svårt att gå några längre turer då jag inte lärt mig alla "off the road"-vägar än. Det kommer väl antar jag.

 

Nu sitter jag på verandan med en cola noll efter en tur till nagelsalongen. Naglarna fick bli blodröd, Ana-röda. En liten påminnelse liksom.

Mellanlandningen i New York var min mammas största fasa. Att passera alla säkerhetskontroller, åka tåg mellan terminalerna och hitta till rätt gate utan att bli kidnappad, rånad eller fast i tullen för innehav av olagliga produkter.

 

Jag var ju incheckad hela vägen till slutdestinationen så det var ju bara att leta upp gaten som stod på biljetten på en gång. På vägen hittade jag eluttag, adapter och två påsar godis. När jag smaskade i mig godiset och samtidigt smsade med mamma reflekterade  jag över hur folktomt det var. Det kan ju vara bra att kolla upp flight-ändringar, för att springa genom hela Newark flygplats för att hinna till rätt gate är inget man vill göra, tro mig.

 

Utbytesstudentens första-kvällen-dilemma är att hon antingen har jag gått upp något groteskt i vikt, eller så är det en riktig tjockisspegel hon fått i sitt nya badrum. Tur är det att sydstaterna bjuder på 38-42 grader varmt, aptiten klarar sig förhoppningsvis mycket bra på enbart cola noll, och lite kaffe på det såklart. Här ska vi allt trivas ska ni se.