Vi satt i bilen på väg hem när pojken frågade vad jag hade ätit till lunch;

- En kycklingburgare, en proteinbar och ett äpple, svarade jag skamfyllt.

- Wow, lite näringsämnen åtminstone. Nästan som en normal människa!

- Tack. Eller något.

 

"Jag måste börja äta ordentligare och träna mer för att bygga upp min hälsa."

Bullshit.

 

Han beställde pizza, BBQ kyckling utan jalapenos och lök, för min skull. Han vet att min drömmat är choklad och pannkakor, så han lagade nutellafyllda pannkakor till efterrätt.

 

När ångesten river inifrån är det lätt att bara vilja skita i allt. Skita i att äta, skratta och leva. Skita i honom. När tiden tickar iväg är det lätt att tänka, tänka att jag klarar mig ju så bra själv. Men så ser jag de där magrutorna jag sett så många gånger förut. Hör hans röst som jag hört så många gånger förut. Känner hans kyssar och smek som jag känt så många gånger förut. Och min kropp står i lågor. För ett par ynka sekunder så tänker jag att ingenting är värt mer än detta. Ett par ynka sekunder.

 

Vi är ju "pretty damn attractive together", som någon i min historiaklass sa.

 

Jag åt den där pizzan och den chokladfyllda pannkakan förresten. Nästan som en normal människa.

Eller något.