Jag lade märke till honom för första gången på mattelektionen, eller snarare jag lade märke till att han hade lagt märke till mig. Vi böt ett par obekväma blickar och veckan därpå märkte jag att han var över allt - på historialektionen, engelskalektionen och till och med i kafeterian för lunch. Jag vet inte riktigt vad det var hos honom som intresserade mig, men något var det, och det var sexigt. Jag kunde inte låta bli att tjuvkika lite på honom då och då och alldeles för många gånger upptäckte jag att han redan tittade åt mitt håll. Tittade på mig. Men vi pratade aldrig, vi bara tittade. 

 

Jag satt hemma ensam i helgen, kände mig deppig och övergiven av alla som gett sig iväg för party inne i city. Jag korkade upp en flaska rött och var villig att skälla på mig själv efter en stund då jag insåg att jag drack alldeles för mycket på för kort tid. I samma ögonblick så snubblade jag över hans namn på facebook, och i vinets modighet skickade jag en vänförfrågan. En timme senare fick jag ett meddelande.

 

För det första så är han utseendemässigt inte min typ och för det andra så är han två år yngre än mig. Jag var väl aldrig oartig, men åtminstone väldigt reserverad i början, tills jag upptäckte att han aldrig gav upp. Efter att ha skickat diverse facebookmeddelandenfram och tillbaks i en timme började jag inse att han faktiskt roade mig.

 

Jag intalade mig själv att det här skulle bli året då jag vägrar bry mig, är spontan och är tillåten att känna mig fri. Nu har jag ägnat de senaste dagarna att sms:a med en 16-årig kille som jag knappt sagt ett ord till ansikte mot ansikte. jag kan inte påstå att han känner mig bra, men definitivt bäst utav alla amerikaner hittills. Idag när jag satt på bussen hem så skickade han ett sms, ett hjärta. I vanliga fall hade jag skitit i det, känt mig äcklad och rädd. Jag tvekar, tvekar så in i norden. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna något. Något jag inte är van vid. Något bra.