Ibland kommer livet med oväntade överraskningar
Jag är fullt medveten om vad jag gör, men 10 sekunder senare har jag redan glömt bort vad jag gjorde. Lamporna i taket dansar, lite mer och lite roligare än tidigare. Jag försöker hänga med i berättelsen han pratar om, men ljudet av hans röst gör det svårt för att hålla koncentrationen. Allt är som en suddig dröm. Inte med några knasiga figurer som poppar upp i ditt synfält från ingenstans som på film, endast en suddig dröm där all är blurrigare och segare än normalt. Jag försöker föreställa mig världen utanför ytterdörren, men det är svårt. Universum och gravitationen finns här inne, bara här inne. Utanför är bara ett svart tomrum. Jag faller bakåt, om och om igen. Tumlar bakåt. Det är som att åka karusell. Jag lutar huvudet bakåt och iakttar, känner hur leendet vägrar ge upp och klamrar sig fast på mina läppar.
Min vän C är galen. På ett bra sätt, till skillnad från mig. Vi spenderade fredagskvällen i en sunkig lägenhet tillsammans med Cs pojkvän och hans polare. Vi gick ut för att ta en cigg och det hela slutade med hasch och marijuana. Jag har alltid varit lite orolig för att prova, rädd att jag ska fastna för det. Jag vet att jag måste ha i åtanke att detta var en blandning av alla möjliga former av cannabis, samt att jag druckit 3 glas vin och en öl på det också, men det var nog ändå första och sista gången jag rökte på. Ruset var underbart, men tiden efter det är... För konstigt för mig att kunna hantera.
Klantigt nog så hade jag bestämt träff med L dagen efter, den 2 år yngre killen jag addade på facebook för ett par veckor sedan. När vi ändå pratar om L, allt jag kan säga är OMG. Ibland är det surt att han är två år yngre och bor 15 timmars flyg ifrån mig. Jag känner mig lite hemskt när jag säger det här, men jag måste tänka realistiskt. Han har körkort, är en riktigt bra förare, har en riktigt fin bil (ja, även fast det är första-bil), har nya Iphone 5s, sköter skolan och har fina betyg, bor i rikaste området i staden och hans pappa tjänar uppenbarligen tillräckligt mycket pengar då hans mamma inte ens behöver arbeta. Men det gulligaste med honom är att han aldrig ger upp, han fortsätter prata, smsa och försöker göra mig glad även fast jag inte visar så stort intresse tillbaka. Han har nog större inverkan på mig än vad han kan ana, jag är nog bara rädd att följa mina känslor, rädd att visa vad jag känner. Jag har gjort det så länge nu att det är den enda tryggheten jag vågar håll fast vid.
Min hjärna må ha varit seg som kola igår, korttidsminnet sviktade och det enda jag riktigt kunde koncentrera mig på var att inte hålla ögonen stängda för länge då risken att somna var otroligt hög. Inte för att jag var uttråkad, endast för att jag var allt annat bortsätt från mig själv. Och det suger, med tanke på att det var första gången vi verkligen umgicks, hade möjlighet att lära känna varandra. Alls känns så komiskt nu, jag antar att jag är skyldig honom en ärlig förklaring någon gång. Kanske.
Kommentarer
Trackback
