Mina ögon är svullna som fan, röda, söndergråtna. Näsan rinner och är så täpt att jag måste andas genom munnen. Läpparna är torra som sandpapper.

Jag lät Lil Wayne ta mig bort till drömmarnas land, började tänka tillbaks på de senaste månaderna och sedan kom verklogheten ifatt mig. 8 veckor kvar. 8 fucking veckor kvar. Jag vill inte. Jag vill inte tillbaks till piss-Sverige. Jag börjar inse hur jäkla mycket jag älskar det här stället, de här människorna, det här livet.

Jag vet att jag måste tillbaks och ta tag i skolan igen. Men det livet jag pker tillbaks till är inget liv att leva, inte i mina ögon.

Är det inte komiskt, att tanken på att dö inte skrämmer mig alls, men tanken på att ptervända till mitt gamla liv gör mig livrädd. Det skrämmer mig att veta att allt detta kommer vara över inom 8 veckor, allt detta är sånt som jag aldrig någonsin kommer få tillbaks. Vetskapen att många av dessa människor som gjort så stort intryck på mig, är människor jag aldrig kommer se igen.

Jag vet att ni förmodligen tycker stt jag är dum i hvudet, alla knäppa saker jag gör. Men jag älskar att färdas i 150 km/h i en camaro med lil wayne, wiz khalifa och Ace Hood på högsta volym. Jag älskar att sitta i parken och gunga och röka cigg mitt i natten. Jag älskar att kunna ligga och flyta på vattnet och titta på stjärnorna i mitten på march. Jag älskar att sitta på balkongen ovanför gymmet och röka på. Jag älskar att få sms av sexet klockan 11 på kvällen, kunna mötas upp och bara ha sex utomhus mitt i natten i april. Jag älskar hur vi änvänder fake-id eller helt enkelt bara snor alkohol från spritaffären. Jag älskar att mötas upp utanför McDonalds klockan 2 på natten för nattkäk och skitsnack. Jag älskar bruna ben, springa barfota, och fuktigt hår efter ett dopp i poolen. Mycket simpelt mycket dumt. Men jag älskar varje liten del av det. Aldrig tidigare har jag känt mig såhär levande.