Även fast jag gått och väntat på detta i flera år så är det så chockerande att det kommer så fort. Det är svårt att släppa taget om någon som varit med så länge, någon som fyller upp mer än halva dig, någon som format hela din personlighet. Att släppa taget om den som lärt dig så mycket, varit med så mycket, fått en att uppleva så mycket. Det spelar ingen roll hur mycket jag har gråtit, skrikit eller slagits för i slutändan fick jag le och skratta helhjärtat. Det är svårt att släppa taget om den som alltid tagit emot en med öppna armar, accepterat en precis som man är och aldrig tvingat en att dölja sig själv. Det är svårt att känna sig hel när hela ens liv försvinner. Att veta att man kommer att bli helt ensam. Men jag blev aldrig övergiven, det är jag som överger. Jag sviker. Och det gör så jävla ont.