Jag kommer så väl ihåg känslan av att sitta och skriva alla halvdeppiga inlägg på min förra blogg som nu inte existerar längre. Hur jag regelbundet satt och malde ätstörningsbloggar, som nu inte existerar längre. Min tumblr som nu stått orörd i över ett år, proppfylld med bilder och texter som speglar varje millimeter av den person jag är invändigt. Jag kommer så väl ihåg känslan av att omringas av sommarluften och kvällssolen medans jag lät svetten rinna ute på militärområdet, känslan av en kurrande mage i sängen innan sovdax. Att tydligt kunna se och känna både höftben och revben och samtidigt se centimetrarna runt låren klättra neråt. Jag kommer så väl ihåg hur allt började, på riktigt - de där 2 veckorna i Spanien som förändrade allt.

 

Jag har alltid velat bli den perfekta kvinnan - social, modemedveten med en enorm karriär och ett glatt humör. Samtidigt längtar jag så otroligt efter att vara den där sjuka, smala, antisociala flickan. Jag är så fylld av nostalgi att jag bara vill gråta. Att tänka tillbaks och inse att det faktiskt var 2011 (!!) som allt började spåra, men ändå kändes så himla bra. Jag skulle göra allt för att bli den flickan igen, i sommar ska jag vara den flickan igen.