Den här dagens har redan sugit ur mig varenda droppe energi jag vaknade upp med imorse. Tanken var att jag skulle städa här hemma men istället blev det 5 timmar som spenderades i köpcentrumet med mamma och lillebror. Hela dagen har jag åter igen gått och lyssnat på mammas tjat om hur smal jag har blivit. "Farmor påpekade hur smal du har blivit", "måste du ha på dig jackan? Jo, det är klart du fryser nu när du inte har något underhudsfett kvar", "du får inte gå ner mer i vikt, du börjar se ut som en anorektiker". Anorektiker!? Har hon någon aning om vad anorektiker faktiskt innebär?

 

Efter gårdagens groteska intag var jag inställd på en dags fasta. Allt fungerade utmärkt fram till 14.30 då det tydligen var dags för lunch. Jag sa kort och gott att jag inte ville ha, att jag inte var hungrig. Bråk. Jag tog en kycklingsallad. Utan pasta och utan dressing. Jag åt upp kycklingen, tomaten, gurkan, paprikan och jordgubben. Gnäll på att jag inte åt upp melonen, apelsinen och kiwin. Jag spelade totalt ignorant och lämnade tallriken halvfull med mat.

 

Jag vet att allt min mamma gör för mig egentligen bara är av ren kärlek och innerst inne så uppskattar jag och respekterar henne, men det är något som är svårt att visa när tankarna i stundens hetta menar att allt det hon gör är att förstöra. Hon frågar varför jag är så sur hela tiden. Verkar oroa sig över att jag är så konstant trött. Jag är trött. Jag är trött och sur på att hon hela tiden ska styra och lägga sig i. Förvränger saker och kommer med falska påståenden. 

 

Jag vill inte vara anorektiker, jag vill inte vara störd, jag vill bara vara smal.