Ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest, ångest

 

Vill ut och gå, vill ut ur huset men det går inte för jag ska övningsköra. Mamma är för seg, det går för sakta. På 20 minuter har hon hunnit äta en smörgås och bytt tröja. Det kliar i fingrarna, kliar över hela kroppen. Vill ta vägen någonstans, men jag vet inte vart. Måste ut, måste göra något. Detta skrev jag imorse, men publicerade aldrig.

Var ute för att övningsköra, men allt var åt helvete så jag avbröt och körde hem. Min körning var det inget fel på, det var min handledare som var problemet. Hon frågar varför jag hela tiden är så sur. Jag vill så gärna vara trevlig, glad och kärleksfull, men det går inte. Det är som om hon inte tillåter mig att vara det.

 

Frukost på 190 kcal. Det var alltså inte det ångesten kom från, utan det faktum att min egen mor driver mig till vansinne. Sitter och velar mellan att gå och lägga mig och ta mig ut på den där långa powerwalken jag pratade om igår. Mamma la precis vantarna över min planerade lunch som väntade i kylen. Åh, orkar inte. Strunta i att äta eller träna? Träna. För jag lär äta ändå och vill gärna göra något annat icke träningsrelaterat en fredagskväll utan att känna ångest.

 

Ja, jag vet - jag måste ut och samla tankarna. Ska göra det nu.

Fred ut.